Strödda tankar öfver åtskilliga uppträden vid närvarande Riksmöte. IV. Odnkemmgt fördes vi vid slutet af vår förra artikel till Sekreterare-tseisten inom bondeståndet och vi kunna ej undgå att litet närmare betrakta den. Den tycks vid första blicken visserligen vara temligen enskild ; men vid närmare skärskadande torde man finna, att den är af ett ganska allmänt intresse och af djup betydelse, ja, kanske en af de vigtigare, och mest karakteriserande händelser vid närvarande Riksdag. Det är en stor egenhet och inkonseqvens. bland mänga andra orimligheter i vär Statssörtattning, att de orimliga fyra ständen ej ens skola fa välja sina Talmän och Sekreterare sjelfva. Endast Prestståndet väljer sjelft sin ordförande i det det väljer Erkebiskopen, och Adeln har sin ständiga Sekreterare: men hönderna, dessa stackars omyndiga, oförständiga varelser, de måste ödmjukt emottaga bäde Talmän och Sekreterare af det kungliga godtycket. Huru skall ej ett dylikt förhallande verka menligt och sörsvagande på representationen, isynnerhet på den mindre bildade delen deraf, som dock kan vara lifvad af den redligaste vilja och ledd af det sundaste omdöme, endast den far följa sin egen drift. Att den deremot lätt kan missledas och också verkligen blifvit missledd af intriganta Talmän och Sekreterare derpå har man under flera föregående Riksdagar talande bevis. isynnerhet i Bondestandet, för hvilket Sekreteraren har fungerat som ett slags förmyndare. Äfven denna gång försökte man att tå det derhån. Sekreteraren skulle vara allt i alla och ej allenast styra sitt kansli utan, om möjligt, hela ståndet. Men se, bladet har vändt sig. han förmadde ej ens styra det förra. mycket mindre det senare. Flera kanslister och isynnerhet en, som varit mångom en förargelseklippa och stötesten, Ilerr Th. Sandström, antogos och bibehöllos tvertemot Sekreterarens önskan, och man höll honom så der temligen inom konstitutionella gränsor. Det tyckte han, som sett sina företrädare hafva så fria händer. ej rätt om, och, länge hämmad, nedbröt ändtligen den öfverflödande harmen den obehaghga dammen, och utgöt sig på ett sätt, hvarpå ingen Riksdag ännu företett något exempel: Han företog sig att göra Ståndet skarpa föreställningar öfver sitt handlingssätt. IIan ville försöka bvad de enfalldiga, fast stortaliga bönderna kunde fördraga. det var ett litet prof hvarthän vederbörande skulle vilja hafva det: men se de enfalldige visade sig klokare, än de mångfaldige.de omyndiga visade, att de blifvit myndiga, att de kände både sina skyldigheter och rättigheter och det djerfva försöket stutsade tillbaka mot deras fasthet. IIerr Sekreteraren mäste ta afsked, sedan han sälnnda komprometterat sig; det var en lika naturlig som glädjande följd. Bondestandet bar derigenom afgifvit ett nytt bevis derpå, att den gamla, pålitliga odalmannakraften ännu bor hos denna svenska folkets kärna, att det ej mer låter imponera på sig hvarken genom lock eller pock, att det i alla afseenden är landets stöd och har derigenom på samma gång förvärfvat sig nya anspråk på dess aktuing och erkänsla, som det befriat sig sjelf från hvarje nesligt beroende. Må nu 5vem som heldst bli dess skrifvare: han skall i alla fall ej få mer än skrifva, och alltför längt borta mätte väl ej den tiden vara. då Ständerna få skänka sitt förtroende åt hvem de vilja, få sjelfva välja dem de sjelfva måste löna; att de ha omdöme nog dertill. derpa kan nu ej mer tviflas. — Den, enda ledsamma sida ifragavarande tvist afhöljt är. anna en gång Hans Janssons omvändelse Kan man då ej mera lita på någon menniska? Åro de alla som molnen för vinden? Och hvarifrån har den vinden blåst. som kunde vända den fasta odalmannen? Dock, vi vilja hoppas, att det blott var en tillfällig vindstöt, som hädanefter låter honom stå så mycket fastare. Motsatsen vore beklaglig för honom 3; den goda saken beror, Gud ske läf, på ingen menni-ka: huru molnen också drifva, sanningens sol är orobblig. Vi hade nu ämnat öfvergå till betraktandet af Näringsfrihetsoch Brännvinsbrännings-frågorna; men en händelse har inträffat, som, ehuru temligen förutsedd, dock inträffat förr. än man skulle trott. vi mena ministrarnes resignation. Posses och Stjernelds är redan autentisk och sannolikt blir förhällandet snart detsamma med Cederström, Lagerbjellce, Ihre och Fåhreus. Att vi aldrig väntat oss stort af den såkallade nya ministåren hafva vi tillräckligt uttalat : men lika säkert år äfven, att de nu afgående, isynnerhet de 3 senare. bli svåra att ersätta, isynnerhet om man nödvändigt vill inskränka valet till de hittils ifrågavarande habiliteter eller inhabiliteter. Efter nämde personers afgang, som dock ej definitiv: skall komma att ega rum förr än andra stöttor fö statsställningen äro utsedda, kan man dock anse he