behof och så villigt tillfredsståller dem, hvad skall då ej kunna hända under en som kanhända vore främmande för nationen både till kropp och själ och endast sörjde för sina personliga och dynastiska intressen, ja, för dessa glömde sig ända derhän att han befallte: Sabrez la canaille! en befallning, den han, till följe af de vannäktiga ansvarighets-lagarne, nog finge nagot kreatur att kontrasignera och utföra, eller också helt enkelt att verkställa, utan kontrasignation. Ännn värre blir saken, då det är tillåtet att på behaglig tid tillförordna de vigtigaste, de ansvarstullaste embeten. En så tillförordnad personnage ligger ju fullkomligt i sin herres och skapares händer och hvad kan väl nationen vänta at en sådan? Han är lik en arrendator, som endast på oviss tid har en egendom under sin värd: han söker gagnera så mycket som möjligt så länge han har den, frågande litet efter om egendomen dervid förvandlas till en öcken, då deremot en bestämdt tillsatt embetsman, mera maste betrakta embetet, såsom sma egna angelägenheter, och sköta dem så, att håde staten och han ha fortfarande nytta och heder deraf, om han för öfrigt har någon hederskänsla. Betraktom ett ögonblick vår närvarande ställning och vi skola finna, att hela vår administration är så godt som endast tillförordnad, endast provisionell: Statsråd, Presidenter. Ofverstätbällare, ILandshöldingar, ja, Biskopar m. m. äro och hafva varit verkligen eller så godt som tillförordnade i manga hierrans tider; ty hvad äro i detta ögonblick de Statsräd annat, hvilkas fordna platser ännu ständigt stå öppna med sina faderligt utbredda länstolsarmar, färdiga att når som heldst ätertaga den bortgangne sonen, hvad är en Biskop, en Landshöfding annat, som aldrig synas ämna sig till sitt stift. sitt län? Antingen äro alla dylika lyxtjenster öfverflödiga, — och detta har redan långe varit vår lätt berisliga tanka — eller acksa fråga vi hrart ett sådant provisionelt förhållande skall ta vägen, som star der likt en vacklande, knakande ställning. särdig att ramla vid första vindstöt? — Är det värdigt en fri nation? Och då sädant kan ega rum under ögonen af nationens ombud, hvad skall då kunna ske, då ingen bevakar dess rätt? -— Skall det bli allvar eller ej med den nya ministeren? Oss tyckes att det skämt, som nu drifves dervid är nagot otidigt. Antingen må herrarne bli verkliga statsråd eller också gå tillbaka till sin obetydlighet, hvarifrån de flesta kanske aldrig borde hafva framdragits. — Men för att återkomma till värt hufvudthema: ansvarigheten; ty vore hvem som heldst rådgifvare, vore han ordinarie eller extra; utan sträng ansvarighet, en ansvarighet, som aträcker sig äfven utom den tid, han innehafver tjensten, en ansvarighet, som ingen ynnest, ingen tid kan befria honom ifrån, har nationen ingen såkerhet; en bra karl behöfver ej frukta den. och en dalig kan man ej svart nog befria sig ifrån. — På det denna ansvarighet skulle ha full kraft, och ingenting hämma eller missleda, eller försvaga embetsmannens verksamhet, skulle intet tillförordnande få räcka längre. än högst ett halft år. På denna tid bör man hafva kunnat hinna med att fatta sitt beslut. att bestämma sitt val. Se der vår oförgripliga mening om de hufvudsakligaste. oundvikligaste vilkor för en representations bestånd och kraftfulla verksamhet. Vi tro ej, att de kunna jäfvas, och hoppas derför, att de kraftfullt undersiäådjas af våra nu, Gnd ske låf. ej i så ringa antal samlade sanna patrioter. — Gladt och förtröstansfullt blicka vi upp till dem: ty vi våga nu hysa mer ån hopp till deras nit. deras förmåga. deras vilja. Om den i början af detta riksmöte ännu var nagot obeståmd. tyckes den genom tiden snarare hafva vunnit än förlorat i fasthet och styrka. Folkets mån tyckas hafva fullt medvetande af hela rigten af den plats de bekläda. af denna höga plats der de böra kunna öfverskåda både höjder och dalar; men der de äfven äro mål för sina. efter bjelp suckande, landsmäns blickar. Vi våga tro, att dessas förhoppningar ej skola svikas. Vi vågätro, att Hans Jansson ännu kan räknas deribland, oaktadt hans tvetydiga uppförande vid Sekreteraretvisten i bondstandet, hvaruti ståndet sjelft dock bestod med ära och förvärfrade nya anspråk på nationens förtroende. Må då hvar och en, som åtagit sig det dyra kallet att tala sanning inför thronen, ej nånsin svika detta kall; då sviker ryggstödet: nationen och oundvikligt blir hans fall. Utrikes N yheter. 2 Ir — — — — Sr