Strödda tankar öfver åtskilliga uppträden vid närvarande Riksmöte. III. Vv; yttrade i vår förra artikel vår tillfredsställelse öfver den riktning Konstitutions-utskottets Representationsförslag utvisade, en tillfredsställelse den säkert hvarje sann fosterlandsvän med oss delar, hvad anmärkningar af mindre vigt man också skulle kunna göra vid detaljerna, anmärkningar ofta endast föranledde af sakens betraktande från olika synpunkter. Väl är imellertid. att en så vigtig sak, som den ifrågavarande, före sitt afgörande, blir betraktad från så olika synpunkter, på så olika sidor, som möjligt; ty bättre före var, än efter snar.? Att den. såsom menniskoverk, ej till alla sina delar kan blifva fullkomlig, ligger i sakens natur; men lägger man menniskorätt till grund, så blir åtmiustone denna orubbad. och då betyda förändringarne i sjelfva byggnaden, mindre. Vi anse dock ej allt vara vunnet, nej, knappast början till nationens verkliga emancipation vara gjord, med en, äfven den. bästa, representation. Om dess beslut ej ega kraft, hvartill tjena då äfven de förträffligaste? Nogrannt hänger derföre regeringsformen tillsammans dermed, såsom den andra parten i det äkta förbund. hvaraf nationens sällhet skall alstras. Ett litet, ehuru mera negativt, än positivt steg till en förbättring i regeringsformen har vål Konstitutionsutskottet tagit genom borttagandet af allenastyrandet ur 4:de 8. Regeringsformen, och bestämdt inskränkande inom rikets lagar; men huru vanmäktiga våra ständers beslut i närvarande skick äro, bevisas redan deraf, att det t. o. m. beror af regeringen, om äfren denna lilla reform kommer att blifva antagen eller ej, oaktadt dess fullkomliga öfverensstämmelse med grundlagens anda. Likaså kunna alla de verkliga jättearheten närvarande ständer utfört och alla kommande kunna komma att utföra. blifva förgäfves, likasom så många tordna vigtiga förslag gatt upp i rök och förblifvit fromma, för att ej säga tomma önskningar, endast genom ett nekande penndrag af regeringen. kluru många af nationens skönaste förhoppningar. ja. rättvisaste fordringar hafva ej derigenom blifvit gäckade och skola ej ännu blifva det. om ej ett verksamt korrektiv sättes deremot; och hvar väl finna något bättre, än det, hvaraf våra norska bröder redan länge varit i åtnjutande: det absoluta vetos upphåfvande och bestämmelsen att vissa efter hvarandra följande riksdagars beslut (2 eller högst 3) blifva lag, regeringen må sanktionera dem eller ej. Endast så kan en representation ega kraft att verka, i annat fall blir den, huru prunkande dess frioch rättigheter också må låta, i sjelfva verket ingenting annat än konsultativ, h. e. rådvillig. — Ett annat stadgande, värdigt både ständer och regering, synes oss vara. att de propositioner ett visst antal Riksdagar (låt vara t. o. m. 5) förkastat , ej mera få frambäras; man sluppe då att upplefva så nedsättande farcer, som nu, under nästan alla norska storthing, förnyat sig med afseende på införandet af adelsoch titelväsendet samt absolut veto. Så blinda hoppas vi dock Norrmännen aldrig kunna blifva, att de medgifva införlifvandet af dylikt gift i deras friska konstitution; vi deremot, som sedan urgammalt dras dermed, höra göra allt att fördrifva det; endast så kan sann helsa äter lifra den af århundradens trån-juka förtvinande statskroppen. — En gång skola väl folken inse, att dylika sjelftagna och sjelfskapade rättigheter. man tillvällat sig under nationernas barndom, endast uppkommit för att medelst splittrade intressen bättre kunna leda de barnslige och så länge som möjligt bibehålla dem i sin menlöshet. Detta är alla privilegiers hufvudsakliga och yttersta syfte, hvad skenfagra svepskäl af vissa national-intresgens befordrande, vissa förtjensters belöning också burits i skölden. Nationerna hafva blott ett euda intresse: Allas lika ätt; tillfredsställ detta, för det öfriga sörja de nog sjelfva: men divide et imperabtisb, har alltid varit och skall alltid förblifva maktens machiavellistiska valspråk; låt då folkens blifva: Concordia res parve crescunt, och segern skall säkert en gång blifva deras. En sak, ej mindre vigtig, än absoluta vetos afskaffande, är strångt ansvar för regeringens medleunmar inför nationen, i dess ombud. Hvad äro våra närvarande ansvarighets-lagar ? Ett gåckeri. Om den mest felaktiga rådgifvare af ynnest befordras till ett embete, kanske mångdubbelt Iukrativare än det han haft. så är han ej allena-t fri från allt ansvar, utan har t. o. m. fått belöning för sitt välförhnllande. Sak samma år, om en sådan person förafskedas och hugnas med pension. Till hvilka missbruk detta kan leda, se vi redan i hvad som skett, och då detta skett under en resert, sam12 11 92 6E12 so KT TN