tidningarne vilja vetn, att detta uppehåll tillkommit af H. E. Grefve Brahes insjuknande ombord på nämnde fartyg. — —— ——————— Sedan härvarande publik nu haft tillfälle att göra bekantskap med Hr Gautiers sällskap, af hvilket Hr Pietro Bono synnerligen thlrunnit sig åskådarnes odelade bifall, vilja vi ur en Tysk Tidning införa de still honom ställda loford, som en af Tysklands yp:persta Theater-Recensenter och konstdomare, Hr Faphir, redan för tvenne år sedan yttrade. Hr Saphir är; som män vet, inycket genialisk, samt stor Hu:s morist; och har äfven så benämnt sin Tidning, ur hvilken vi låna denna qvasi-recension, som likväl ej kan adrequat ätergisvas, tillfölje af vissa lokalförhållanden och det egna i Saphirs skrifsätt. (Saphirs Humorist 1838, N:o 453.) Pietro Bono, kallad: Diavoletto! Wenn alle Stricke reissen, schreibe ich uber ein Seil. ZoroasterMått på åskådningen af det enahanda i konst, lif och literatur; äcklande vid medelmåttan, som med rest mar uppblåser sig såsom det utomordentliga; saturerad af hvardaglighetens askgråa företeelser, som i löjligt dunkel utbreder den tusenögde påfågelsvansen, och koketterande med sig sjelf, kalkonlikt släpar den brokiga stjerten genom den kacklande hönsgården af våra kännare, gynnare, beundrare och tadlare, vänder jag min vekkänsliga, uttröttade ande till Dig — i — Pietro Bono, kallad Diavoletto! Wålkommen vare Du! — Icke pappersdrakarnes bombasteri nar förkunnat din ankomst. Du säger icke; om du är premierdansör viden förste Theater i Paris, London, eller Petersburg! Du framträder för de förtretliga trollkarlarna, recensenterna, utan pantsar af rekominendationsfjäll, och likväl heter det om Dig: Di kom, lindansade och du segrade. Och med hvilka medel, och öfver hvem segrade du, Pietro Bono, kallad Diavoletto;! Icke annoncer med alns langa bokstäfver flögo före dig. Icke lampettskimmer och brokigt dekorationsglitter måste gripa dig under armarne; ingen Stentorslunga behösde låna dig sin galleriförtjusande blåsbälj; ingen theater-efäkt skakaile öron och hjertan (2); ja, icke en gång fast botten är dig förunnad på den grurd, som kallas verlden, En lina, blott en svag, smal, svigtande lina, förunnes dig, och på denna lina, så smal som gränsen mellan superklokhet och erkedumhet, så sråfvande, som ett flickohjerta mellan en fattig älskare och en rik friare, så osäker, som ett företag på aktier, och så slipprig, som vägen från stoftet till högheten, på detta lilla jordstrek-— Jord? nej på detta lilla strek af hopsnodd rysk handjustice segrade du; och genom hvilka vapen? jo, du tog till benen dock icke så, att du lopp bort, nej du segrade medelst dina ben, och likvål var din seger icke benig. I sanning, den, som fullkom ligt förfårdigar en stöfvel, vårderar jag högre, ån den sem blott medelmåttigt gör en Jupiter af marmor; den, som på mungiga spelat oo mein lieber Augustin! förtråffligt. synes mig större virtuos, än den som handtverksmässigt klinkar en Beethovens Sonate på ett Piano; och den, som dansar på lina såsom Pietro Bono, kallad Diavoletto! den förtjusar, ja besjälar mig mer, ån den, som i sin anletes svett tölpaktigt uppträder såsoin en af Shakespeares, eller Racines theaterhjeltar. Hvar och en som i sitt fack presterar det utomordendliga, den är min man, och en sådan man är denne Pietro Bono. i Då Horatits uttalade sitt nil admirari., måste han tillåfventyrs hafva sett en Pietro Bono. Om Du, min gode läsare! har sett och beundrat någon kringresande Hercules, t. ex. Tourniaires Jean Dupuis, så måste du; sedan du sett Pietro Bono, förundra dig öfrer, huru du knnnat beundra den förre. Har Dn, min hulda läsarinna beundrat Harpolekaren Rochsa, så måste du undra öfver huru det varit möjligt att beundra honom. sedan du nu åskådat Pietro Bonos rörelser, hvilken visar sig på linan med mera kraft, elasticitet, vighet och gratie! — Man kan säga, han spelar på linan med tötterna! han slår de mest förvänande driller, de täckaste passager, de eldigaste koloraturer och de berrligaste kädanser. Men bevåpnen eder med mod, mina sköna Låsarinnor, når J gån att se Pietro Bono, och stålsätten edra fina nerfver emot hastig förskräckelse! Ån tyckes han liksom försvinna i lusten, men han kommer snart åter ned och småler, såsom om han komme tillbaka från en liten resa i provinsen; nu förskräckens J; åter. himmel! han vacklar, han faller, han nedstörtar;? — men det var blott en ny manöver af honom. hans nederlag ir såsom Leonidas, en seger, men mutan blodsutrjutelse, en triumf! — Han kastar sig baklånges, cullbyterar och sitter åter gungande på linan, såom på en bred väålstoppad Otioman. Herr Pietro Bono är egentligen det der personifierade väsendet emellan himmel och ord, hvarom vår Filosofi icke kan drömma! Linan finnes der, blott för det att åskådaren må e, från hvad punkt dessa käcka, otroligt vågsamna, athletiska och dock graciösa Munchhausiader ch Donquixotiader utgå. — Så fortfar då Pietro 30no! jag hav funnit välbehag i dig; och detta nitt nådebref skall bana dig vägen till alla deras mnest, hvilka hafva nog sund smak, att sätta det lögsta i en lägre genre högre än det hvardagliga den högsta genre; och altså god by! 2 60.hghee.eäec2 KL . —