Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juni 1840, sida 1

A ska i banken, som nyligen klagat öfver förkastandet af hans sätt att mekaniskt nun:merera sedlar), Sätterberg, Strandberg (Talis Qualis), Thomander, Reuterdahl, m fl. m. fl. låter kan spela en roll deruti, dock ser man tydligt, att han är mmdre beavandrad bland personer och saker i Södern, än i Norden af landet. OCeyer later han tillika med flera andra stupa i första striden, Lindeberg mister verkligen hutvudet för sina frimodiga yttranden om Ryska Regeringens skuggräddsla i atseende af Uheatern, sedan han i den första striden mäktigt kämpat med boktryckare-stilar från Prins Carls palats hufvudsakligen lifvad af utsigten till theatern. F. d. utgifvaren, Herr Johansson, får göra en lustresa till Sibirien, emedan han ej kunnat hålla sig att på ett offentligt ställe skryta af sin törtjenst att först, redan i Argus, hafva varnat både för seyssland och England. Hjelpen trån Ostindien, gevären, som införas trän England, häntyda otvifvelaktipt på det enda yttre stöd vi böra söka mot Osterus öfvermakt; ty Englands eget intresse, på annat bör man aldrig bygga, kan ej tilläta Skandinaviens fall för tartarernes horder; det är också derpa en dansk författare mycket riktigt, nyligen häntydt i anledning at sörespeglingen af Rysslands inblandning i Danmarles konstitutions-fråga. Den djupa, den sanna betydelsen af dessa fantasti-ka bilder torde saledes ligga klar för hvar och en, som med ringaste uppmärksamhet genomskådar den poetiska drägten, hvilken gör läsningen underhällande, som en saga uv Tusen och en natt. Skildringen af den yppiga ostindiska naturen, den Svenskt-indiska Hindiah, af den svenska naturen, bistorien och nationen, är, eburn kort. högst poEtiskt, intressant och lärorik, och sällan har väl tlerr Mellin gifvit ett större bevis på sitt skapande snille, än genom denna lilla skrift, der han så mästerligt, till ett helt, sammangjutit så många skilda ämnen. Dessutom är det genomflåtadt af atskilliga vackra poetiska stycken. hvaribland vi isynnerhet vilja nämna Hindiahs sång. — Ålätte då den djupa meningen af denna talande tafla varnande intränga i hvarje Svenskt hjerta, såsom ett återljud af de heliga orden, hvarmed 11mgner — 1811 — slutade sin herrliga sång om Svea: Men J. som kören med de gyllne tömmar er stjernevagn utöfver Nordens sfer; — på Sveas kronor och på Göthas strömmar, J. höge Carlar! blicken vänligt ner. Rätt ofta tror jag eder stämma höra, då tyst och rörd jag blickar till er opp. Hon hviskar sakta uti nattens öra om forntids Ära och om framtids hopp. skall Svea falla här i tidens höst, en slaf bland folken utan namn, och qvåfves er hjeltelåga evigt i dess bröst; — Men var ert minne, var er dygd förgäfves, Då styren stjernbeströdda tistelstången mot hafvets afgrund med förtvifladt mod, att med vår jord, vår skam må bli förgången och ingen veta hvar ett Svea stod. 2 —