hvärtver staden, hvarigenom föremalen blott otydligt kunna urskiljas. Cicero anländer i en portschäs, buren af fyra Protesserer. Hela studentkerpsen följer med i procession, sjungande latinska Carmina. Man förfogar sig till stora Auditorinm. Rektor magnificus stiger upp i Kathedern, och på hans högra sida intager Cicero sin plats. Rektor håller ett långt tal på latin. Cicero somnar, lika så väl som hela juventus academica. Omsider vaknar Cicero, och Rektor fortfar. Cirero. (för sig sjelf.) Det var ett mägta besSynnerligt språk, detta abderitiska språket. (till IKektor.) Ber om förlatelse — men skulle inte min Herre vilja vara god och tala ett språk som jag Fan förstå Rektor. Me hercle! det är latin. Cicero. Nej, tag mig fan ljuger icke titulus. Rektor. Pedell! väck upp Auditorium ! (det sker) Mina herrar! är det inte latin jag talar? Auditorium. Certissime! (somnar ater.) Cicero faller i en stilla gråt. Rektor. Han är rörd. Nu till den festliga måltiden. Härvid stiger Rektor mycket högtidligt ner ur Kathedern, och bjuder Cicero sin arm. Halfvan går! utropas af en pedell, hvarvid auditorium uppvaknar, och instämmer enhälligt i sången: halfvan går! Tåget sätter sig i rörelse till den lokal der mitldagen skall intagas. Stadens honoratiores, främmande från landet, hvaribland äfven ett par f. d. riksdagsmän af lofl. bondeståndet, samt resande utländningar hade slutit sig till sällskapet. Juventus academiea störtar sig Öfver saten. Cicero intager högsätet; till höger om honom sitter Rektor magnificus, och till venster Landshöfdingen i Länet. Näst Landshöfdingen sitter stadens borgmästare, och näst Rektor Biskopen. Landshöfdingen. (till Borgmästaren.) Det är en stor man som i dag hedrar länet med sin närvaro. Borgmästaren. Ja — staden. Landshöfdingen. Men hvad har han då egenteligen gjort? han har väl ett högt embete! Bergmästaren. Han lärer vara General post-direktör i Romanien, och skall ha grofva inkomster. Cicero. Hur är det med årsvexten, Herr Landshögling; Bandshläöfdingen. Tackar ödmjukast bra! vi göra socker af hvitbetor. Cicero. Och uppbörden af kronoutlagorne går bra? Landshöfdingen. Tack vare femhundrasjutionio utmätnings-auktioner, som jag låtit verkställa, har den detta uppbördsåret gått så bra, att vid dess slut alls inga restantier funnos. Jag har också härför haft den tilltredsställelsen att erhålla en nådig komplimang från högre ort. Cicero. Sådant vittnar ja alltid om en god administration. Får jag den äran att såga bror? (de klinga.) Herr Borgmästare! jag har hört att äfven staden skall styras utmärkt väl. Borgmustaren. Ber ödmjukast! det går knappast någon lördag förbi, som jag inte later sopa gatorne. Orenligheten hopsamlas då i högar, som stundom kunna få ligga qvar hela timmar, intill dess den studerande ungdomen hinner spridt omkring den med sina galoscher. Jag hoppas att Fru Cicero och de små må väl! Cicero. Tackar ödmjukast, åh jo! Relktor. (till Biskopen.) Får jag besvära Herr Doktorn och Biskopen med att vara så god och sprida sin glans öfver denna högtid? Biskopen. Jag skall ha den åran. Rektor. Herr Doktorn och Biskopen är väl så god och föreslår vår celebre gåsts skål? Biskopen. Jag skall ha den äran. Den bör naturligt vis proponeras på latin. Rektorn. Gud vet, det år en kurjös karl; han måtte inte förstå latin. Biskopen. Men för anständighetens skull måste det dock väl vara latin. Troligen kommer det in i Statstidningen om den här festen, och då skulle det väl se bra illa ut om akademiens styresman fört erdet på Abderas tungomål, alldeles som en annan kälkborgare. Men hvad säger ers magnisicens! är det inte tid att börja proponera skalarne nu? Rektor. När Herr Doktorn och Biskopen befaller. Biskopen. (Börjar leta i byxfickorna.) Besynnerligt — jag kan inte förstå! (söker i bakfickorne) kurjöst, jag kan inte begripa! jag tyckte vål jag hade några tankar likväl. Rektor. Måhända ha de fallit under bordet — nej — hynkoren. Hör på, vaktmåstare! spring genast hem till mig och säg åt lhiskopinnan att hon är så god och ser efter om inte några tankar som jag just nu behöfde blifvit qvarglömde på mitt skrifbord. (Vaktmästaren skyndar ut, är borta en stund, och kommer tillbaka.) Vaktmästaren. (hviskar till Biskopen.) Biskopinnan lät så mycket helsa till Herr Doktorn och Biskopen, att der hemma fanns heller inga tankar. Biskopen. Så för böfveln. Nå så får det då gå på sin hals. (knackar med knifskaftet i bordet. Sch, sch, låter det kring salen. Biskopen reser sig, hostar, snusar, snyter sig.) Preeclarissimi, doetissimi, delicatissimi, facultatissimi, fecundatissimi, houestissimi, plusquamperfectissimi et non plus ultraissimi domini! Gloria illud que huic civitatae celeberrimi academice hujus temporibus experta sunt, per adventum felicissimum illustrissimi atque cloquentissimi domini Cancellarii Academiex Romana nec non Commendatori Regia ordinis Stella polaris Ciceronis de officiis et de Oratore, nobis est tam acrreahilis und in anatAn ms AK Les