Menniskan år en fågel, men med endast en vinge, alltid sträfvande mot höjden, men stannande vid jordens tills, i döden, äfven den andra vingen våxer ut, och Psyche fritt flyger uppåt till sitt rätta hem, Ljuset är Gud, guldet dess apa djefvulen. Vid årsskiftet skjutes jordkulan, med ny fart, ur tidens kanon. Gud är den största Jongleur. En vanlig kan, på sin höjd, kasta med ett par dussin bollar, ntan att fälla någon; men Gud kastar med millioner verldsbollar, utan att lata någon falla. Ungdomen adderar ech multiplicerar, ålderdomen subtraherar och dividerar. Epigraf äro oftast blott skryt med egen beläsenhet. Allt är relativt i verlden; ja, vorlden sjelf är ett stort relativum; men — hrartill? — Fängarn. Orpheus är jag: bruka dina fem. Ahorarn. Det är du visst — med tillsats at ett M. Dödsoch vigsel-annoncer förekomma mig alltid, såsom slutet af theaterpjeser eller romaner. Månne jorden ej kunde vara en lefvande kropp, simmande i atheru? Bergen äro dess ben, ebb och flod tillkånnagifva dess andedrag, skogarne äro dess hår, och varelserna kryp, som röra sig deruti, och deribland äfven menniskorna. Jordbäfningar och stormar rena den. IIVad betyder väl dä, om ett och annat tusende af dylika rvräsenden dervid förgås, och huru obetydliga blifva ej vi, med allt vårt äflande, vid en sådan tanke? — Så förhålla sig kanske verldarne åter till andra kroppars RKO PP TLS HAHAHi Aii TE ER