—— ler andra föremål för den menskliga åtrån, ernås på annat sätt och genom andra medel, ån oflentlig, på moraliskt värde grundad, aktning. De privilegierade klasserna härstädes äro ej blott den ärttliga adeln, militären och de lärda standen; utan skräddaren, skomakaren, smeden, snickaren, köpmannen, krämaren, hort sagdt, hvem som idkar nagot handtverk, handel, industri eller annat nåringssang, eller med andra ord, hela den högre och medelklassen, ånda ned så godt som till dagsverkaren, höra till en privilegierad, på ett eller annat sätt gynnad, klass, kast eller Forporationhvars medlemmar, medelst lagarne, äro berättigade att, hvar och en i sin stad, fiuna såkerhet och beskydd mot medtäflare eller mot sådan inblandning från andras sida, som skulle kunna göra honom företrädet stridigt i samma näringsfang. Det är säledes icke som hos oss (i England), att den handlandes eller handverkarens sysselsättning och förtjenst beror af hans industri. duglighet, karakter och moraliska värde, likasom det äfven bestämmer den enskildes ställning, sociala inflytande och aktning, t. o. m. ide högsta klasser; nej, här stöder sig den lägre och medelklassen på korporations-rättigheter och privilegier, eller på friheter, erhållna al regeringen, hvarsör man också knappt kan få en enda sak ordentligt gjord. Offentlig aktning. grundad på den karakter och det uppförande man har ådagalagt i litvets särskilda ställningar och förhållanden, är ej ett nödvändigt element, ej ens i den arbetande Ulassens medborgerliga tillstånd; hvartör man o ksa sällan eller aldrig finner sann hederskänsla, -aun fosterlandskärlek och intresse för det allmänna, utan endast inskränkt och envist fa-thallande vid gamla privilegier, som hindra hvarje framsteg. Som soldaterna i ett regimente, hemtar en stor del af folket, under detta samhällssystem, sin aktuing af andra och töljaktligen äfven af sig sjelfva, ej tran sitt moraliska värde, ntan från sin vigt. såsom professionister: och der ej ens aktningen för sig sjelf liemtas ur ens eget inre, der är det illa bestäldt med hela samhället. Detta onda följer med alla privilegierade kaster, men döljes eller finner sin motvigt i de högre klasserna, sasom adeln, presterskapet. militären. genom deras atminstone yttre hedersoch religions-känsta samt uppfostran. I de lägre och medelklasserne är denna inflytelse ej så stark, hvaremot frestelse till immoralitet är större 3 och att granda en persons näringsfang, framgang och medborgerliga aktning i hans ställnin., på en annan grundval, än hans egen industri och sociala värde, det är det demoraliserande onda. som gnager på sjelfva fundamentet af borgerliga samhället i Sverge). Miss Martineau eler Mis — FTrotlope anmärker, att i de Nordamerikanska Förenade Staterne, der alla skryta af att vara fria. enhvar år slaf af den helsosamma fruktan, han hyser för allmänna opinionen, ja, äfven barn beräkunt hvad man torde tänka om deras ringaste handlingar. Detta bör ingalunda förlöjligas. Det är visserligen endast ett surrogat för sann kärlek till det rätta, det enda, hvarigenom man blir verkligt fri: men kan ända vara ett ganska godt trappsteg till det höga malet; och i ett land, der enhrar kan förskafla sig underhall, ja t. o. m. rikedomar. hurudavt hans moraliska värde ock må vara beskafladt, synes denna fina känsla för allmänna opinionen. uppenbarligen böra verka som en stark. Sjeltdanact moralisk väktare, skapad att reglera hvarje en-kildts uppförande i ett land, som år under betolkning. Len är det bästa draget iden nordamerikanska karakteren. Nåra beslägtad med nämde orsak till nationens demoralisering är åfvenledes Svenska Regeringens opassande inblandning med uppmuntringar. belöningar och utmärkelser i sadane saker, hvilka ejtlhöra regeringen, utan individnernas moraliska känsla, sunda föruu!t och sjelfintresse stt bedömma. Ett band i en förtjent krigares knapphal är mahända på sin råtta plats, det täcker räl ej och skall ej heller betäcka ett ärr; men det kan anses för en passande imaginär belöning för en oftast imaginär förtjenst. Jet borde dock alurig kunna förvärfras annorlunda än i tält. Utdeladt under fredstider och endast såsom ett gradtecken förlorar äfven detta det lilla imaginära värde, det eljest kunde ega. Användes imellertid en sådan utmärkelse på lycklig industri, god karakter och aktningsvärdt uppförande under lifvets vanliga sysselsättningar. da en mans sanna belöning borde vara tillfredsställelse med sig sjelf och det samfunds aktning, hvaraf kan är en medlem, så förlorar detta så) Så beklaglig denna sanning är. kan man dock ej arnat än beundra dess afhöljande af en resande utländning. Erkännas mäste den likväl äfven at dem, som mest vilja bestrida den; den dagliga obehagliga erfarenheten talar för högt, för A 1 2A 2 FT a —