Om Titel-Rang-och Ordens-sjuka samt Shråväsendet. (Efter K ö pe u h anmns pos ten,) med behör ig lokalisering. LIIöGSOM den gamla feodalismen gaf oss den naturvidriga och derför törderfliga ärftliga adeln med alla dess attributer och privilegier, så hafva vi att tacka det senaste arhundradets royalism för den, om möjligt ånnu förderfligare, barnsligare och eländigare Qunsiadeln, hvilken, genom titlar och rang, i allt vidare kretsar tyckes erbjudas åt en hvar, hvad ställning han ock må innehafva i samhället, endast man vill räcka ut handen efter denna skugghild. Så ynkligt detta i sig sjell också är, så torde deri ändå ligga det enda korrektivet mot detta, för den myndiga menskligheten, förnedrande narrverk; ty derigenom förlorar det slutligen allt värde, all retelse, och sammanstörtar slutligen i sig sjelf, likasom allt hvad som öfverspännes, hvarom redan Esopus i fabeln om grodan . som sprack emedan den ville blåsa upp sig till oxe, undervisar oss. Afven ordnar, nutidens narrbjellror, bletvo, i början sparsamt, men sedermera rundligt utdelte; men det af lagarne omgärdade öfriga Skrärdsendet, hvartill egentligen allt kan råhnas, som indelar menskligheten i kaster. fann sin egoistiska fördel deruti att stänga alla dörrar och spärra alla ineller utgångar till ett friare lif. Vi hafva redan långe varit öfvertygade om den ödelåggande och dödande grundsits för alla materialla och moraliska intressen, som ligger i Skråväsendet, såsom det i allmänhet förstås, nämligen icke såsom ett närmande mellan de näring--handtverksoch fabrik-idkande, till nyttiga ideerutvexling och befästande af samfäldi intresse; utan som ett Monoholsystem, som fiendtligt uppställer den ena klassen mot den andra, och lägger vöfverrinnerliga hinder i vågen för den raska utveckling, som är vär tid egen. Men vi hysa uu det tröstrika hopp, att skrävå-endet går sin vissa, om än långsamma död till möte. Det har likaledes länge varit vår öfrertygelse. att en fortfarande, rundelig och utan all slävs urskiljning verkstäld ordensutdelning, ixynnerhet i ett litet land, gör det omöjligt, att låta den lumpna blaqnen, som skall gälla för hedersterken, förblifra en smnebild at eann förtjenst, hvarigenom allt dess lilla imaginära värde försvinner, likasom hvarje anspråk på sig sjelf, vid mottagandet af, för at dj såga ausökningen om, en dylik leksak. Men ju mer ordnarne utbreda sig, desto mindre erfordras till deras erhållande , och slutligen ej ens vanlig uppfostran, ännu mindre själsadel eller någon slags förtjenst. utan de hängas t. o. m. på dem, som fråekt träda moralens lagar under fötterna, så att det snarare blir en heder, en utmärkelse. att oj bära en orden, än att ega den. De behångda skola dock ej underlåta att på högre och lägre ort söka göra de anspråk gällande, som fordom voro förenade med en ordens-dekoration, och då marta dessa barnsligheter till ett verkligt ondt, som bör håmmas, och det tillhör fursten att minnas sin heliga pligt att vaka öfver det goda, samt aflägsna allt, som antingeu i och för sig sjelft eller genom exemplet, år skadligt för landet. Vi hafva redan ofta uttalat oss Öfver det ej allenast tomma och enfaldiga, utan hvad som är långt värre, demoraliserande i ett för langt utsträckt titeloch rangväsen. meddelandet af privilegier och företråden. hvilka följa af sis sjelfva, genom sann bildning och egandet af lifvets goda, och för öfrigt, om de på något sätt anses nödvändiga — hvilket vi dock ej kunna inse — enda-t börde tilläggas statsembetena och dem, som beklåda dem. Matte Statens värdare inse detta och befria nationen i det hela från dessa rangenkonstiga snaror, så att de åtminstone ej omsluta andra än statens tjenare, hvilka så väl som andra tjenare törhända, finna sig hedrade af granna livreer. Detta onda har utsandrat från Tyskland till Norden, och är lika känbart i Frerge. som i Danmark. En skarpsinnig resande t) har meddelat oss sina tankar i denna sak, med afseende på Sverge, och hvilka så helt och hållet öfrerensstämma med våra åsigter, att vi ej kunna neka oss nöjet att återgifva det åt våra läsare. i Hela borgerliga samhället i Sverge, säger M:r Laing, lider af en radikal sjukdom: den vigt, som allmänna opinionen borde lägga i moralitetens rågskal, och dess verkning, såsom ett ledande mål för medborgarnes karakter och uppförande, förloras genom den alltför öfvervägande massan af privilegierade klasser, af personer, hvilkas lifsuppehälle, välfärd, utmärkelser, sociala inflytande el— ——— ) Laings Tour in Sweden 1838. A —