Om Prinsars uppsosfran. (Ur Raumers Beitråge zur Geschichte der neneren Zeit.) Man skulle tro. att kronprinsarne, deras fåders naturligaste och bästa medhjelpare och representanter, lättast borde vara i stånd att leda utvecklingens framskridande gång, på det tördelaktigaste sätt, genom kommande släzten. Men tvertom visar historien, ätt de största och talrikaste faror för de kungliga familjerna, hafva utgatt från dem sjelfva och att folkens framskridande på intet sätt gynnats af thronarfvingarne. Åfisstanka. misstroende och afund hörde blott alltför ofta till ordningen för dagen, på begge eller endera sidan, och förde t. o. m. ej sällan till öppen fejd. Dertför betrakta alla åregirige (man torde t. o. m. kunna såga alven många förstandigare) hvarje thronskitte i en ren monarki, som en sannolik — större eller mindre — förändring af det inre och yttre regerings-systemet — och det kan ej nekas. att ingalunda alltid bibehållandet, utan deremot ofta afskaffandet af det äldre, förekommer sanna fåderneslandsvånner gagueligt. Hvad den fordne Spanska Kronprinsen (Carl IV) sade om sig sjelf: att han vore oduglig till regent, har historien senare bekräftat ). Det år intet under, om denna syn blott alltför ofta förnyas; ty under det en hvar mäste förberedas till det ringaste kall, under det en hvar måste genomgå läroären, dana och utveckla sig till fullkomlighet, blitva Kronprinsarne vanligtvis utestäåugda från sin tillkommande verkningskrets, och skola åerefter med ett språng (som ej sällan är ett salto mortale) intaga thronen och derifran regera verlden. I var tid ges det oförskämdt folk, som t. o. m. väga anse Konungar och Prinsar för ett ondt, hvilket man, för hvad pris som heldst, bör göra sig af med, och andra, som förklara dem för ett nödrändigt ondt. Begge synpunkter torde dock ännu i de flesta stater ej finna tillämpning. Men äfven de fredälskande, som gerna låta fem vara jemt, och hvilka ej ens betrakta Kungen endast som ett abstrakt begrepp. utan ännu hafva en aning af det fordna menfösa förhållandet, såsom af barnen till taddren , medgifva, att prinsars vanliga uppfostran och verksamhet ej svara mot de dem råäntande pligter. 4 Pill de företräden som ärfvas måste också några fHrvärfras. Utan verksamhet, sysselsättning, insigter och lefvande i och för det kall de en gäng skola bekläda, ehuru ej praktiskt anticiperande derpå, måste en prins lägga sig på latsidan, och enhrar, som i en eller annan ställning, i ett eller annat kall, har utmärkt sig, vinner derigenom en sjelfkänsla och ett värde, som ej borde fattas någon prins. De fordna gamla, såkallade nobla passionerna, dölja ej mer för folket den invärtes tomheten och slappheten, oftast just en följd deraf. Alla den andiga verksamhetens riktningar stå prinsar öppna; vålja de (tvertemot tidsandans riktiga önskningar och rättmätiga fordringar) ej en enda deraf. och företrädesris den eller dem, som leda mot deras mål, så komma de bakom tiden och skola aldrig lära sig förstå, ännu mindre beherrska den. Matte de som åtagit sig det maktpåliggande kallet af prinsars ledmng. kraftigt behjerta dessa sanningar och ej tro, att allt år afgjordt med — Ex:umTHIHLA. ) Han kände atminstone sig sjelf, och det vore önskligt att alla regenter hade den förtjeusten.