Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 maj 1840, sida 1

stryk-nde dem om densamma med harfoten af några mer eller mindre populära namn, lemnande sör öfrigt allt på den gamla foten. på hvilken det förundrat sjeltva TIgner, att staten så länge kunnat stå. Allt detta bar opataldt tätt passera, opinionsnämden har t. o. m. trikänt verktygen till så mången allmänt missbilligad atgärd. och dock veta vi. att det ännu bland Ständerne finnes ett tillräckligt antal sanna fosterlandsvånner, tör att s bilda ej allenast ett tillräckligt motstand mot missbruken, utan jemväl tillräcklig styrka att afskafta dem och lata det bättre segra. Hvad är det då som vållar en sådan slapphet, som gör att allt tycks I vilja stanna i stad eller t. 0. m. gå baklänges, att bland annat, det vigtigaste af allt. representationsreformen, synes vara nåra att helt och hallet gå i vatten eller förvandlas till gyttja af gammal törruttnelse? — Jo, bristande enhet och den gamla Svenska kräftan: afunden. Ingen vill ge vika för den andra, för det helas väl, ingen vill ge efter sina egna friheter, för att förskafta hela nationen frihet; man kifvas om namnet onnusitions-chef: som fordom om namnet Konung, då Sverge var ett valrike, och detta isynnerhet i Presteståndet, der dock framför allt all rangstrid borde upphöra. Dersör har der också så godt som ingen opposition. intet stråfvande framåt visat sig: ty utan anförare, utan en concentreringspunkt, gär det dock ej. Ingen vill eller fär likväl hli det, för att ej väcka ännu större splittring. — Utsigterne vore derför ganska bedrösliga. om ej vissa af regeringens missbruk vore alltför himmelsskriande och derigenom rent af tvunge dem, som blott i någon män sträfvade för ett bättre. dem som ej rent af ville visa sig beskydda missbruken, till en viss enighet. som nu också verkligen skall börja visa sig i ätskilliva enskilda sonklaver, der de sanna frihetsvånnerna. efter de numera, genom sina egna handlingar utgallrade falska, sammanträdt att förena sig öfver hvad, som bör göras och lätas, och man har allt skäl, att hoppas det bästa resultat deraf, heldst Utskottens arbeten allt mer och mer uppenbara regeringens tilltag i närvarande statsskick, som bögt pakalla lagliga barrikader. Vi vilja endast framdraga den nyligen omnämnda transaktionen för den fingerade Uarthelemy-sondens räkning, verbstäld eudast tör det dynastiska intresset att hindra Prins Gustaf IWasas giftermål. Man mäste bra litet känna ti? den. för att frukta något af pretendenter: för dynastier lägger numera ingen två stran i kors, här är ej mer fraga om person, utan om sak: en gång har verlden väl lärt. att ingenting vinnes, utan tvertom, vanligen förloras. genom personombyten på thronerna. Derför var säledes ingenting att frukta och dock upptagas, på högre impuls. ett län för Barthelmy-fondens räkning, säsom ingen kontroll underkastad; emedan den står under enskild förvaltning. ett utländskt lån af 80.000 Å st.: men som denna fond existerar endast på papperet och ingen lånar väsot på ett dylikt hypothek — lika litet sSom på en stuss till. Schröderheim i tiden — maste ministereller kabinetts-kas-an gå i borgen derför, och således nationen, utan Ständernes hörande bela-tas med denna skuld, under det det skrytes med väår skuldfrihet, köpt med kungliga uppoffringar 0. s. v. Svärt lär det också hafva varit för SlatsUtskottet att taga reda på denna, så mycket som möjligt, i mörker höljda transaktion. Redan verkstäld i Ex. Metterstedts tid. lär dess ötvertagande varit ett vilkor för Ex. Stjernelds imträde i Kabinettet. ett vilkor, hvars antagande vi ej hade väntat af en så sjeliständig man. Då nu tillökning begärdes i ministerkassan och man dock fann, att anslaget på långt när ej åtgätt, fragades naturligtvis, hvartill ytterligare anslag då behötdes? Jo — — svarade man: ty Kabinettshassan star i borgen för det och det: men — rör ej dervid: ty då tar Bar. Stjerneld afsked. Grefve Horn skall hafva stridt mycket för denna åsigt, hvarför han äfven nådigst ihagkommits med ett rum i ministerkombinationerna — så vet man att göra sig vån af den orätta mammon, så lär man så småningom att känna halten eller rättare haltlösheten af oppositionen äfven hos Riddarhusets största skrikare; — men, — nu lär det ändå bli Riksrätt derom ) och vi hoppas den, utan nåd och förskoning; ty samvetslöst vore att för någon enskild, om äfren med större förtjenster, än dem vi gerna medgifra Bar. Stjerneld ega, uppoffra landets väl, och så oförsynta tilltag, som detta län, kunna ej strängt nog hnäpsas; att öfverse dermed, att låta en sådan sjelfsvaldsprincip göra sig gällande vore att ovillkorligen föra Staten i afsgrunden. En annan Riksrätt torde ej utfalla fördelaktigare, såvida inga Justeringsråd komma imellan, nämligen den om den sjelttagna Judeemancipationen. Vi äro visserligen ej af dem ) Måhända är det grunden till Bar. Stjernelds fortfarande vrkande att få afsked.