(Insändt.) EMMY DICKSON till sine Föräldrar. Bortom bafvet, uppå Albions Ö, blef den späda Rosen blek som snö, men ur stoftet af min liljestängel flög en Engel. Ack! jag vet väl. hur jag var Er kår. — — — Ingen Kärlek: som Föräldrars Ar! Och den hoppades, tills hoppets gnista blef den sista. Hetare än glöden på mitt sår, hrånde mig Er smärtas dolda tår: Då förbarmade sig Store Anden, löste banden, Och den grymma plågans trötta hind, med en stadnad tår på dotter-kind, vaknade hos Gud i himlens salar, som hugsvalar. Här blet Emmy glad och frisk igen, fick i hvarje Engel sig en vån, — och i denna helga syskonringen saknar ingen. Men af blommorna från vårens dröm tog hon med sin första mig-ej-glöm : Hder kärlek, fåst vid barnets sinne, som ett minne. Saknen derför icke eller I! — En gång, mina Dyra! träffas vi, ifrån jordens toma flård och hvimmel, i Guds himmel, Nu — välkomna åter till det land, der Er Emmy först har kysst Er hand, der J många friska blomsterminnen återfinnen! — Må den glada omsorg J der haft snart förtaga saknans näringssaft! — Om J än för Emmys sällhet ömmen, 0! — så glömmen! kr A