Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1840, sida 1

— svar hört den ytterligare utvecklas och tillämpas: hade han sedan icke vunnit en tillökning i sitt kunskapsmatt. eller nagon näring för sin själs da är ett fel torhanaen antingen hos läraren eller anöraren, som vid hvilket föredrag som hälst skulle vara till binders. — Här torde stället vara att anmärka, det Kungörelsernas uppläsande borde uppskjutas till predikoförhörets slut, då de, som ville, kunde fa afträda, för att icke nödgas höra oftast en hop lappri, som är töga passande att föredraga vid en Gudstjenst. men etter uu gällande förordningar nästan hör dertill. 3:o) Skulle Predikanten sjelf finna det onndgängeligen nödvändigt att vara väl bevandrad i den H. Boken: ban skulle mer än nu tvingas dertill för att kunna upptylla sitt kall. Han skulle jemväl näppeligen kunna undga, att använda en synnerlig slit på IlIOmelteuben, och genom de ständigt återkommande predikoförhören skulle han vinna färdighet i Catechetiken. Han skulle ock med mera lit och ledighet röra sig inom mangfalden af de gudomliga sanningarne. Det är väl sannt. att hvart och ett af vara Söudags Evangelier lämnar ämnen af olika inuchall: med sorskning och eltertanba behölfver man aldrig finna rig nödsakatls att årligen framkomma med enahanda. Men det måste dock medgitvas: att önskan, att variera. stundom leder till ämnen, som stå i föga eller intet samband med lesrten; och når en sadan frihet kan tålas, kan väl äfven ombyte af Texter talas. Det vore väl äfven lättare för åhörarne, att fatta och behålla en predikan, som stode i omedelbart samband med den Text, som de antingen nyligen läst, eller för tilhället kunde hatva för ögonen, dertill de även lärnspligen kunde uppmanas. — Mau observere, att lus. har företrädesvis alseeude på allmogen. Emot förslaget torde invändas, att dess antagande skulle rubba ords ningen i var Liturgi. Detta, vore väl ej så farligt. men är ingalunda nådvändigt. Sedan man efter Ödmans förslag infört benämningarne: Högmäsvu-oclI-AflUnSUIUgy-1tÅt, kunde förfaras lika med beggrdera: man kunde lata dem arligen variera. utan att de vid Gindstjensten finge förväxlas. Collecterua och Bönerna äro de fleste at sa generelt inneball, att de gerna kunde bibehallas för någon tid. Det blefve ej mera stötande då än nu. att frambära dem intör Fadren i Himmelen. fastän de ej atode i sams band med predikan eller Texten. En invändning af mindre väsendtlig halt är den, att vara Postillor skulle förlora sin brukbarhet för den busliga andakten. Om ock förhallandet så bletve, torde det i mänga fall ske utan skada: men det vore daraktigt att tänka, att en sann Christen skule le förgåta sin Postilla derföre, att dagens Text i den icke törekom. Kan man ej neka. att ett bättre förhållande kunde vara. hvat före drös jer man da med antagandet af detta bättre? Skall man vänta till dess alla blifva ense, eller saken synes fullkomlig, sa far man vänta I evichet: och ansvaret för det. som försummas eller gar törloradt genom det bartres uteblitvande, faller pa dem, som hellre vilja blifva på den punet de äro. än att taga sma steg, men många. i stället för ett enda stort. rs ARA RR sn a ARD MIA MERA AEA TERRAN RA DRESS ARNSTAD NETA