deremot snarare godtycke. ja orättvisa, emedan man låt de oskyldige dela samma öde med de skyldige, man nedsatte dngligheten, för att skona odugligheten. Dessa begge vigtiga punkter undangjorda, kommer förf. till representationsförändriugen, i hvilken fråga han visserligen, enligt sin öfrertygelse, säger sig höra till dem, som anse allmänna val för förnuftsenligast; men hvilken åsigt han fruktar skulle finna så starkt motstånd hos regeringen och adeln att all förbättring hindrades. Han uppgör derför tvenne förslag till representationsförändring, det ena efter den förra åsigten, det andra, med bibehallande af närvarande grundformer och inflickande af ett femte stånd; ett förslag, som han redan kungjort i skriften: Sverge i framtiden, och som förra riksdagen propoverades af en ledamot af prestståndet; men utan remiss förkastades. Det förra förslaget är onekligen ganska förnuttsenligt och frisinnadt; förf. medgitrer t. 0. m. myndiga fruntimmer om 25 år, som betala Is0 R:dr B:co afgifter till staten, rösträttighet, och vi finna det verkligen ej obilligt. Då så månget fruntimmer regerar, hvarföre skulle de ej få välja representanter? De äro ofta friare från partiskhet och enskildt intresse, ån männen, — Riksdag borde, enl. förf. åsigt, hållas hvalje är; men representanter väljas för tre äfrensom hvarje beslut sanktioneras af Konungen, för att blifva lag. Det första är nog rigtigt i en väl organiserad konstitutionell stat, heldst ej de våljande, utan staten, bör betala riksdagsarfsodet; det sista kan väl också i allmänhet vara rätt dock bör, som förf. äfven senare medgifver, också det anses för lag, som, likasom i Norge, blifvit beslutadt at 3 på hvarandra följande riksdagar, äfven om Konungen nekar sin sanktion, ja, vi skulle vilja gå så längt att hvad som 3 Riksdagar efter hvarandra blifvit afslaget, ej vidare finge proponeras ); men hur skulle ett sådant beslut kunna anses opartiskt, om samma ständer bibehöllos just 3 är, eller, som är detsamma, 3 riksdagar efter hvarandra? Skulle nationen kanske vänta på ett godt i 9 år eller hörde ej, i sädant fall, nya val ega rum? — Derefter föreslår fört. ganska riktigt, det statens embetsmän böra vara närvarande vid ständernas sammankomster, för att gifra upplysningar i alla mål, utom ministeriella och kommandomål; men hvarför ej äfven i dessa? För Stånderna böra väl inga hemligheter ega rum? — Detta äro de hufvudsakligaste anmärkningar vi funnit att göra vid det första represehtations-förslaget och må fåtaligheten deraf bevisa huru enkelt och förnuftsenligt vi funnit det. Det andra förekommer oss mera inveckladt och vidunderligt, dock alltid bättre än det nu gällande. Förf. vill, som sagdt är, hafva ännu ett femte ständ, bestående af nu orepresenterade standspersoner; men ack, stånd och ständsskilnader ha vi Gudi nog. Dessutom synes oss bildandet af såkallade första kammarn, medelst väljande af 25 ur hvarje stånd, samt voteringen, som i denna kammare skulle ske per capita i den andra b:r stånd, hvarvid det ena ståndet efter det andra skulle afträda, för att votera, temligen oformliga och inconseanenta, ehuru adeln i annat fall måhända blefve alltför ötvervägande i andra kammaren, och öfrerhufrvud blefve samlingen alltför stor der, så snart adelns capita fortfarande vore sjelfskrifna representanter. Hela detta förslag förekommer oss derför något omoget och fullt af motsägelser; men det är ej heller godt att bilda ett homogent helt af så heterogena ämnen, som vär ståndsrepresentation. Det vore olyckligt och lemnade säkert frön till fortsarande upplösning, om vi nödgades nöja oss med ett dylikt paliatif. Förf:s åsigter öfver förbättringar i regeringssormen, såsom ansvariga ministrar, bestämda, strängt kontrollerade statsutgifter m. m. dela vi deremot fullkomligt, och kunna öfverhufvud ej annat än prisa den moderation, som går genom hela skriften; den gör heder åt förf. och den sak han försvarar, hvilken han, som vi. ej anser vunnen förr än samhället blifvit en sullåndad republik, ett mål dit tvifvelsutan hela Europa sträfvar, om också här och der. ännu till hälften medretssöst. Slutligen uttalar förf. några helsosamma varningar till nu församlade ständer, hvilka ej för ofta kunna upprepas. ehuru klara de borde ligga för hvar och en, men som synas sa mycket nödvändigare, som en och Annnan symptom till glömska deraf redan tycks vilja visa sig. Han ber dem, som äfven vi fortfarande gjort och göra, att för allt det i sig sjelf stora, som kan vara att göra i detalj, såsom ordnandet af våra lagar, läoverk, sattigväårdsanstalter o. s. v. ej glömma det framför allt vigtigaste: Representationsreformen och 107:an. att ej låta förvilla sig af småsaker, som af välmeningen eller intrigen inkastas ibland dem, såsom Eris-äplen, ika litet som af falsk patriotism eller chimärisk nationalära ge sig ut i norrska unionsöcknen. der intet finnes att hemta för Svenska folket; utan raskt och rakt gå emot sitt mål: nationens pånyttfödelse, hvartill första teget vore budgetens nedsättning till yttersta punkt. Lyckades deremot ej neller detta enda lagliga steg till förbättring, så finge de lugna sina samveten med sin goda vilja och öfvertygelsen att endast man vill hjelpa sig sjelf, så hjelper också Gud. Förf. hänvisar i detta fall på tidehvarfvets ndsfrnktan, hvarmed det åtminstone skryter: vi kunna ej instämma deri, itan tycka oss, beklagligtvis tvertom finna, att man ej ens har så myccen Gudsfruktan, att man hycklar den, och detta är verkligen en brist, om gör att vi mycket frukta för egoismens öfverhandtagande, det allnännas uppoffring för det enskildta. Må Ständerna genom enig och krafig vilja för det klart insedda rätta, vederlägga och betaga oss denna frukan, ingen skall gladare än vi instämma i Nationens Te Deum. — ——— ) Man sluppe då se sådana propositioner ständigt förnyade. som om adeln och veto i Norge, hvilka endast nedsätta styrelsens anseende. — — 5 —