— ———— — — — —— I en tid som denna, då allmänna uppmärksamheten inom Götheborg i så hög grad är fästad vid Johan Gabriel Richert, torde det icke synas opäkalladt ur en landsortstidning reproducera följande utdrag af en artikel, nedskrifren med anledning af Konstitutions-utskottets prisvärda steg , att till sin rädgifvare, under namn at Sekreterare, kalla Sveriges yppersta rättslärde. — — — — —— Ä— — — Richert är en bland Sverges märkvärdigaste mån. ett snille, hvars make man förgäfves kan få söka under ett sekel. Han besitter blomman af den sanna lårdomen, icke den som cör sin innehafvare till ett dödt knnskapsmagasin, utan den som utvecklar, förådlar och gör anvåndbart för menskligheten hvarje anlag, som naturen slösat på honom, Han besitter menniskokånnedom och verldserfarenhet mer ån T. Crusenstolpe tror honom om. Ilan är praktisk man oaktadt sin stora lärdom. Man behötver blott hafva hört honom på Domstolen för att hårom öfrertyga sig. Hans förmåga att i ett ögonblick genomskåda ett inveckladt mål och hafva dess våsendtliga omståndigheter klara för sig år förvånande. Men hvad år allt detta mot den rena, upphöjda karakter, som i hvarje hans handling lyser fram, hans djupa religiositet, hans med känslan af sitt menniskovärde parade anspråkslöshet, hans höga åsigter af mensklighet och stat, hans oegennytta, hans resignation af den makt och de äreställen man erbjudit honom, men i stället hvarför han atnöjt sig att såsom verksammäste ledamoten af lagkommitt6en grundlägga seklers trygghet och lycka genom de utarbetade nya lagförslagen, efter hvilket mödosamma tjugoåriga arbete han äterrändt till sin obemärkta men välgörande verksamhet såsom Håradshöfding i en Domsaga i sin fåderneprovins omkring det vackra Kinnekulle, i hvars grannskap han bebor ett litet täckt landtställe vid en vik af Wenern, lefver ett lyckligt samiljlif, och följer med tänkarens blick hvarje ny företeelse inom den vetenskap han valt till sitt studium, och inom staternas och mensklighetens utvecklingshistoria. — — — — — — —