ÄÄÄÄÄÄAHH33333 . Ä. bildningens nytta, deruppå kan med skål tviflas. Man ser exemplen i åt-killiga Tyska stater, der lärare tilloch afsättas för deras politiska tänkesätt. Men utan tvifvel skulle det för en Professor, som gjort bekantskap med sitt läroämne först efter bekantskapen med sin fullmakt, vara ett angenämt byte, om han i stället för betyg kunde få utdela tjenster och jemte detta kommissionsbestyr tillika finge tillfälle till utförande af andra välbekanta kommissioner. Vi minnas, att i Lund tillsattes en gång en Profession, till hvilken efter den snillrike Tegners version förslaget innehades af Dahl. Kahl och Skral; ty vänskapen kunde ehuru stor. ändock icke alldeles nedtysta geniet, och om vi rätt minnas tillföll tjensten den sistberörde. Att de som så oblygt och med åsigter visst icke upphöjda i annan mening än att de gå ut på att upphöja författarne sjelfve, fatt onäpse utsara mot Konsistorii atgärder, svart skulle vaga sig mot ett upphöjdare töremal var att förmoda. II. K. UH. Kanslerns beslut att hesparingsfonden, hvilken just är bestämd bade för ekonomiska och vetenskapliga behaf, skulle tills vidare förskjuta medel till byggnadsföretagets fullbordande; har blifvit karakteriseradt som ett väld mot Docent-corpsens rättigheter. och till ännu mera behjertande af detta vald anföres, huru de beklagansvärda Docenterne dock utav klagan och utan arfvode uppoffra sina krafter i akademiens tjenst. Till detta på en gång ömheliga och ohöfviska språk skulle då friheten från all ordinarie och ganska sållan påkallad tillfällig tjenstgöring samt ofta begärd och aldrig nekad permission från vistandet vid akademien ge anledning. ehuru för detta krafternas uppoffrande erhålles först enkel och sedan dubbel tjenstårsberäkning. Att de yngre lärarneförhoppningar skulle vara nu vida sämre än förr derigenom. att en onndgängligt nödvändig hyggnadsförbättring blifvit företagen. är en i högsta grad grundlös framställning. Författaren hade bort veta. eller, om han hade kunskap derom, icke förtiga, att det icke är så manga ar tillbaka, da man nödgades flere år såsom ordinarie Adjunkt tjena alldeles lönlös och da man sasom ordinarie Professor längre tid endast atnjöt 300 R:dr arligen, med undantag af dem, som voro nog lyckliga att under lönlösheren få tillträda prebende-pastorater eller uppbära nagra hundrade riksdalers gratial. Förhällandet är under närvarande Styrelse helt annorlunda. Ordinarie tjenst ger genast lön, och om den visserligen är liten. så är den dock sadan, att man icke behöfver i väntan på bättre förmåner fördjupa sig i skulder. Men hvad är orsaken till denna hugnesamma förändring. J0, käre Läsare, den är, hvad som nästan later otroligt, följande: Professorerne i l-und hade ända från Carl XI:s tid jemte en lika stor spannemalslön som un, hvardera ett prebendepastorat eller ett prebendehemman i förening med betydliga jordlotter. Adjurkter och Docenter. som ursprungligen icke fannos vid Lunds lärosäte. tillsattes, löner och gratifikationer beviljades dessa . hvarigenom lönlöshet uppkom. Det är först i vara dagar betydliga afdrag blifvit af prebendepastoraten gjorde och alla prebendehemman blifvit jemte nästan alla löningajordarne anviste till afskaffande af denna lönlöshet. Vill nu Artikelförfattraren att Docenterna. som fordom vid erhållande af nenia durendi alltid kallades Ertra-ordinarii, skola liksom Adjunkterne dela de föga afvundsvärda professorslönerna? Vi fraga ännu en gang, hrad vill denne artikelkämpe? Han slår omkring sig såsom en DonQuisotte mot en väderqvarn. Han hoppas förmodligen att vinna en å, dit intet genmäle kan inpraktisera-. . Medan modet nu kokar. ger också Artikelförfattaren en stöt åt Justitige-ombudsmanven , som nu borde sta till tjenst . naturligtvis med att aktionera konsi-torii ledamöter. icke att efter-e. om Högsta Domstolen följt ordalydelsen i grundlagen eller sjelf gett sig in i en förklaring deraf. hvilket dock endast tillhör Riksens Ständer, sasom ock Kanslern svarade, då frågan först yppades om de yngre lärarnes valrätt. och hvarom ingen ting mera finnes stadgadt nu än då, endast tvenne föregående konsistoriella tillämpningar af den lag, som finnes. Men att göra en för äldre tillämpning fattad åsigt till lag för ett sednare Konsistorinm. det vore att ge det töregående Konsistoriet i det minsta Constitutionsutskottets makt öfver det sednare, och i alla händelser måste det vara en naturlig följd af hvars och ens frihet i beslutet, att icke en föregående tillämpning han för framtiden vara bindande. man skulle eljest i de gamla protokollerna nödgas uppsöka sina lagar, och de orimliga-te beslut skalle blifra följden af en sådan lagskipningsregel. Har konsistorinm derföre öfverträdt grundlag eller ej. det -kall. så är åtminstone vär mening, dömmas efter grundlags ordalydelse. och icke efter gamla konsistorii protokoller. Men kvarefter har nn Högsta Domstolen dömt? Se det tro vi. kunde vara en fråga ej blott för Justitigeombadsmannen, utan ock för Riksens Stånders Opinionsnämnd. Men vi vilja icke trötta vara läsare med genomgående af alla de förvridningar, hvatill denne Artikelförfattare gjort sig skyldig. Vi vilja endast nämna nägra sanningslösa uppgifter för att visa halten af samme författares publicistiska talang. Han säger t. ex. att Professor Thomander töres8lagit. att tvenne Adjunkturer skulle under en tilrymd af 382 år stå lediga; då likväl en sädan åtgärd endast varit för en kortare tid påtänkt. helst Styrelsen låtit mer än en gäng Professioner stå flera år otillsatte. Han säger, att de yngre lårarne och tjenstemännen samfält uppträdt emot de äldre; ehuru de klagande knappt utgjorde hälften af den yngre lärareoch tjenstemannapersonalen, och desse visserligen icke de uppspirande talangerne; 4. nt du 141Aa . UÖ dara Sv af da um mnOlIAdAQG förhannnincvarne. Han