Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 februari 1840, sida 1

hos R. St:r förnya en proposition hvarigenom Konungens Ordförandeskap i denna Domstol upphör 2): att Reg. ämnar framlägga förslag till polisoch skydds-försattningar för att bevara folket för tföljderna af folkökningens tillvext: pauperismen och lösdrifveriet. Slutligen finner Läsaren ett försvar för 1812 politik och en uppenharelse huruledes Hans Maj:t genom att emottaga folkets kallelse till Yhropen räddat oss undan en vädlig belägenhet, dervid H. M. styrdes af en inre röst, som syntes vara en ingifvelse fran himmelen.? Genom denna har H. M. utan att tillegna sig Svenska språket kunnat tjena Sverige och har ur Sveriges häfder hemtat kännedomen om våra seder, nationaldygder, behof och förirringar Åc. hvarom kan läsas hår nedan. I öfrigt bör det anmärkas såsom en törtjenst i det ifrågavarande Talet. att der icke förekommer någon anspelning mot tryckpressen eller ang. 1838 ärs händelser såsom följder af yttrandefrihetens sjeltsvald. Detta tyckes bevisa, att det famösa Norrköpings-talet icke i detta hänseende ansetts böra tjena till efterföljd. 2) Man far vål icke håraf draga den slutföljd, att H. D. icke varit, är, eller kan vara oberoende derfsöre att Konungen bibehåller sina 2 röster. Sedan striden rörande Riksdagsmannavalet för Lunds Akademi nu synes slutad, och alla handlingarne blifvit offentliggjorda, synes tiden vara inne att ge en öfversigt af det hela. Man har långe vetat att flere partier stridde inom Lunds Consistorium och sadane lära svärligen kunna undvikas inom en så organiserad Collegial Styrelse som den Akademiska: men det är första gången allmänheten sett de yngre Lärarne och tjenstemännen samfält uppträda emot de Akademiska Fäderne och emot dem föra ett språk, som snarare synes vara mi-aktningens och förbittringens än den vördnads, som under vettenskapliga -träfeanden granade hutvnden tyckas böra förtjena. För en vän at Akademien är detta ingen glad företeelse, så vida den ej skulle kunna ge anledning till afskaffande af den consistorilla myndigheten, hvilken i mera än ett afseende synes skadlig för Akademien och som hos oss qvarstår som en förmultnad institution, sedan de utrikes Universiteterne i detta afseende undergått ej obetydliga reformer. En commission af opartiske män skulle fullkomligt ersätta nyttan af ett Consistorium, utan att vara utsatt för frestelsen att förqvätva den uppspirande men sjelfständiga talangen, som hotar att växa den aldriga förmannen öfver hafvudet., och den om sin vettenskap ofta liknöjde Professorn skulle ej längre under den Consistorella myndighetens Toga kunna dölja det Intet. hvartill nödvändigt dea vettenskapsman ned-junker, som ej dagligen fortgår i den framskyndande vettenskapens svar. Men hvar kan nu ligga orsaken till ett sådant de yngres upptrådande emot fäderne: är det en ötverilning från de yngres sida? har Consistorii handlingssätt för ögonblicket gitvit anledning dertill? eller är det dess åtgärder under en följd af år som beröfvat Consistorinm den aktning och det anseende som det behöfver inför blomman af nationen och som det nu som en nåd återbegärt ifrån thronen? Den som med någon uppmärksamhet följt Consistorii historia under de sednare aren , skall ej vara länge tveksam i sitt utslag häröfver. Der partisinnet sitter på Domarestolen och intrigen på vishetsthronen, der kan aktningen ej bli langvarig. och äfven ett tiomannaråds myndighet skall ej vara tillräcklig att nedtysta den ungdomliga och oförvillade känslan för det rätta. Det är sa tillfällen som framkallat så många inconsequenser och så mycken advocatur som Val-frågan innom Lunds Consistorinm, och detta allt blott för att halla tillbaka en Embetsbroder som en större popularitet för ögonblicket gjorde förhatlig och som en gång vald kunde vid Riksdageus förhandlingar vederlågga de insinuationer till de yngres nackdel, som, efter hvad som skett, man kunde vara ej obefogad att vänta af en för Stiftet vald medborgare. Consistorii första tiligörande blef derföre att. i rak strid med hvad vid föregaende tillfällen skett, utesluta de yngre ifran deltagande i öfverläggningarne. Det var Professorn Thomander som först nttalade detta reto. han som 1828. men då sjelf Docens, ifrigast talade och arbetade för denna de yngre då medgifna rättighet. Hans mening biträdde nu äfven Professorn Westman, densamme som 1835 inför Rikets församlade Ständer så väl försvarat de yngres rätt. Consistorii nästa tilltag var att ge ät ordet ece en betydelse, som det ingenstädes har hvarken i vanligt bruk eller i Lagsprak, men som för tillfället befriade Consistorium ifrån nödvändigheten att välja ett ombud, — och det understöddes häruti af Professorerne Holmbergsson och Schlyter, dessa rättradighetens dispensatorer. som inom den Juridiska verlden sägas så högt aktade. Sedan ordet ege sålunda fatt innebära en icke nödvändighet att ställa Ombud, var det de små tillgångarne som blefvo skälet hvarföre denna frihet skulle denna gången begagnas. Äfven häruti föregick Professorn Doetor Thomander med sitt föredöme: Han, som utan att ha genomgått någon Akademisk grad, på kortare tid än någon annan framsvingat sig till en för honom upprättad protession med en af de största Professorslönerne, tillskapad på bekostnad af en innom Medicinska Faculteten. Han som jemte denna hastiga befordran säges äga enskilt förmögenhet. han blef nu den förste att förklara sig ej sinnad tillata af sine fickor låta fram voteras. mi sr om As I ss KA. oo 1