Stockholms-tidningarne med posten af den 20:de nämna ingenting rörande utnämningen at Taleman för Borgareoch Bonde-stånden. Eisskflda bret med Måndags-posten omtala ett företräde, som deputerade af siorgare-ståndet haft hos Konungen, för att förfråga sig når UI. M. Konungen täcktes mottaga Ståndet till erhållande af Talman, hvarpå II. M. Konungen skall hafva lemnat det svar, att Han i sinom tid derom skulle läta underrätta Ståndet. Bref af den 21:ste meddela dock, att Borgmästare Holm blifvit utnämnd till Talman och kadman Halling. från Malmö, till vice Talman; men att Bondeståndet då ännu icke fatt sig Talmån. Personalen af Ridd. och Adelns Ledamöter, som legitimerat sig såsom Riksdagsmän, utgjordes, efter den s. k. andra anteckningen, af 38 Grefvar, 94 Friherrar och 279 Adelsmån; summa 411. Götheborgs ena Riksdagsman Herr J. A. Kjellberg hade ännu icke inträffat i Stockholm. Adeln hade d. 20:de dennes sitt första plenum på Riddarhuset, hvilket räckt till öfver kl. 3 på middagen, och hvarvid det slutligen gick ganska varmt till. Herr Landtmarskalken höll först sitt helsnings-tal. Ståndet beslöt derefter, att rum på läktaren skulle vid denna riksdag, liksom vid de föregående, upplåtas ät främmande åhörare, och en motion af Friherre Ludvig Johanson Boye, om en utvidgning af läktaren och inredning af en serskild afdelning för diplomatiska korpsens och damernas räkning, remitterades till det blifvande RiddarhusUtskottet. i Härefter, och med afseende på det förestående valet till Bänkmäån (de personer, som, enligt Riddarhusordningen, utses att välja Elektorer, hvilka åter sedan tillsätta Utskottsledamöterne), gjorde Grefve Carl Henrik Anckarsvärd till Landtmarskalken den hemställan, att de i 41 . Riksdagsordningen uppnämude embetsmån: Statsräder, Justitierader m. fl. måtte uteslutas vid valen till Bänkmän, emedan de, enl. nyssnämnde S, ej få i val till Utskottsledamöter deltaga. Detta föranledde en diskussion af goda tre timmar, som gick derhän, att Landtmarskalken först vägrade proposition på grund af Riddarhusordningen, och derefter fråga uppstod huruvida Ståndet borde yrka en sådan propositions framställande. Ja! det hemställdes till och med en gäng, att Landtmarskalken måtte förklara sig jäfvig och för tillfället lemna bort klubban, och Friberre Palmstjerna sjelf kom att tala om möjligheten, att han nödgades i Konungens hand äterlemna stafven. Slutligen blef votering om, huruvida proposition skulle yrkas, hvilken vanns af Oppositionen med 95 röster mot 94. Under diskussionen yttrade sig en mängd ledamöter. I hutfvudsaken understöddes Landtmarskalkens mening icke af mer än två ledamöter: Friherre Cederström (Presidenten) och Generalmajoren Lefren, men bestreds af Grefvarne Anckarsvåid och Horn, Friherrarne Presidenten Leyonhufvud. Sprengtporten, Kantzow, Boye (som likväl tyckte att intet nu kunde göras vid saken), Herrar von Troil, Dalman, Cederschöld, P. Lagerhjelm, Arvid Ribbing. Rosenqvist af Åkershult. C. ilammarsköld, Brukspatron, Friherre von Döbeln (som hemställde, huarföre man skulle från bänkmansvalen utesluta skicklige embetsmän, som äga Konungens och Nationens förtroende), m. fl.