Fuirudskänner man icke; men sannolikt är, att så väl den som Minerva ufvudsakligen komma att behålla samma fysionomi. För att imponera på personalen inom Iofl. Borgerskapets Enkhus och andra dylika samfund, har man kallat fram Det Svenska Biet. Det slåpar och drar för att få ihop en hanugskaka, som kan blifva välsmaklig för höga vederbörande. Vore önskligt om Herrar Naturforskare ville egna sin uppmärksamhet åt det egna förhållande som är med detta Bi, ty i stället för att, såsom eljest är vanligt, de hvilka vilja åt hanugskakan röka ihjel Bien, rökar här Biet ihjel dem som vilja åt hanugskakan. Tycks för öfrigt att man längesedan borde vara ledsen vid alla Bidrag. Af de nationelle tidningarne fäste vi först våra blickar på Dagligt Allehanda, emedan det för närvarande är den enda tidning, som egenteligen kan sägas äga tendens. Intresset för denna tidning har, alltsedan den nuvarande Redaktionen öfvertog densamma, hufvudsakligen koncentrerat sig omkring hufvudredaktörens person. En ren vilja, heder, frihetskärlek och ett ljust omdöme hafva förrärfvat honom nationens förtroende, och äfven om det mäste medgifvas, att det stundom röjer sig hos honom nog myeken emottaglighet för intryck af andras åsigter, så bör dock sådant hufvudsakligen icke kunna rubba förtroendet, ty bottnen är ärlig, och blott man styr kursen rakt fram med stadig hand, så betyder det ej så mycket om det någon gång stampar i seglen. Hvad aterigen föredraget i Dagl. Allehanda beträffar, så är det mindre utmärkt, och bär ofta spår af en brådstörtande gång hos pennan. Det är så mycket större skada, som det till väsendtelig del beror af föredraget att at tendensen gifva gällande kraft. Språket bör ha tid att göra sin toilette, och den som framträder oflentligt måste vara vårdadt klädd från hjessan till fotabjellet. Likväl ligger der mera magt uppå saken än formen, och at den som dagligen mäste sjelf taga i för att slåpa fram den förra, kan man icke med fog begära att han alltid skall visa sig i habit habille. Man har af gammalt vant sig att sätta ett visst förtroende till Dagl. Allehandas litterära och konstkritiker. och de hafva rättvisat detta åtminstone derigenom att de varit skrifna con amore. Låsaren måste alltid bli intresserad då han ser författaren vara det, och äfven det skefva omdömet kan i det sanda förnuftets orthopediska institut få räta lemmar, hvarest det dödfödda (sådant som man ser prof på i vissa andra tidningar) aldrig kan bli menniska. Orthodoxi, den må nu vara i religion, litteratur eller skön konst, ger alltid ett visst anseende af anständighet och värdighet, och bör tillstyrkas allom dem som genom bristande originalitet behöfva att lefva af sattser, ärfda fran fädren. Orthodoxi och gatu-upplysning äro ett par ganska nyttiga ting i ett väl ordnadt samhälle, och när de ordentligen underhållas och värdas. sa löper man åtminstone icke fara att stöta näsan af sig, i andligt eller lekamligt hänseende. Dagl. Allehanda åär i sina litterära och konstkritiker orthodoxt. i Bland de tidningar hvilka komma att referera riksdagsförhandlingarne, skall utan tvifvel Dagl. Allehanda intaga ett utmärkt irum. ja mahända det utmärktaste. Väl är det sannolikt att de egentliga riksdagstidningarne, och äfven Aftonbladet, utförligare komma att behandla riksdagsangelägenheterna: men om, såsom fallet troligen blir med D. A., dessa der komma att framställas kortare och åskådligare, så bör valet emellan de tidningar der man vill läsa hvad som vid riksmötet sig tilldrager, icke bli svårt. Dagl. Allehandas hufvudredaktör bar redan vid flere riksdagar gjort sig känd såsom en förträfflig referent af förhandlingarne, och da han tillika såsom representant med lif och själ deltager i dem, så förtjenar han i ännu högre grad uppmärksamhet. Länge. men förjäfves, hafva litteraturens Hofjägmästare slungat sina harpuner för att få slut på den stora Valfisken Aftonbladet. Andteligen har man tröttnat vid det frugt lösa fisket, och Aftonbladet kan vara tryggt för sin existens. Men valfisken oroas, som man vet, alltid af en mängd små men nuggande goda insekter och fiskar, dem ban ej kan bli af med, och när dessa plåga honom som värrst, sätter han af emot klipporna. och söker att göra sig qvitt sina fiender. men förjäfves. En sadan fiende är Minerva. Hon vet allt för väl att hon icke kan besegra Aftonbladet, men att hon dock kan plåga detsamma, och deri finner hon sin fröjd — och derigenom erhåller hon sin näring. Genom Minervas sugning förlorar emedlertid Aftonbladet så litet af den tran. som ätgår till lyshallningen för den Kongl Svenska allmänheten, att det knappast lönar mödan att föra upp den på förlunstConton. En ordentlig husfader underlåter lika litet att förse sig och de sina med Aftonbladet, som hian försummar att till huset skaffa sill och salt. Och så länge Aftonbladet fortfar att hvarje år öka sig, dels på längden och dels på bredden, så bör afsättningen kunna vara tryggad. Femtusen prenumeranter, förutan qvinnor och barn, hemta redan deraf deras hufvudsakliga litteråra näring, och om allmänheten far lefva och ha helsan, så kommer detta antal troligen suarare att ökas än minskas. oaktadt den begärda tillökningen i prenumerations-kostnaden af 32 sk. B:co. Freja år sparare ett kommissions-kontor än en tidning. Utgifvaren betalar för redaktionen af hvarje nummer 20 R:dr B:co ), och bör således ej kunna vara förlägen för att få spalterne fyllda. oagtadt hon, efter hvad sista numret utvisat, Jagt på gumm. fläsket med ännu en spalt. Freja år ett fullt ut så lofligt företag, som någonsin det att iniåtta en Omnibus eller Vesslup. Argus. som har egna bakelserättigheter , kommer att nåsta är i verldsmarknaden slå upp ett eget stånd, och troligen kommer det derefter att se tämmeligen tomt ut på hyllorne i Frejas skafferi. Att spekvlera i qvickhet, går också an, som man vet, och det har bland andra Östgötha Correspondenten visat, Att emedlertid i en ort. hvarest finnes så mycket ärter och fläsk som i Östergöthland, få se en qvickhet utan hängbuk. vore att begära för mycket. — Om det blir Herr P. sjelf eller Löjtnanten som till nästa är hufvudsakligen kommer att redigera tidningen, vet man ej så visst, men med den öfning Löjtnanten numera har, kan icke Herr P. hädanefter behöfva att just så ofta sjelf officiera, utan, såsom de gamla Prostarne på landet, låta Adjunkten predika, och blott sjelf någon gång gå för altaret eller halla ett och annat hussörhör. En och annan har spått att 0. C. icke skulle finna så många prenumeranter nästa år som den haft det innevarande, men det vore otacksamt af publiken. ty Ö. C. är dock en läsbar tidning, och så länge Biskop Hedren lefver, skall den nog fortfara att vara underhållande. De andra begge Korrespondenterna. Upsala och Skånska, skola säkerligen icke undandraga sig att servera allmänheten med hvad huset kan förmå. Då våra författare få se sina arbeten omtalade i Eos, kunna de hafvn mad anuaninc att rona ve oss! tv att Afrvrprlomna cn färfattararvat. —