Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1840, sida 1

än 2:ne ärs tid, lagt Norellgrund till en Saga, hvilken. om e drade år härefter, kommer att lefva på Bat-gillets läppar, mera. troligen, blifva en Skärgårds-myth, angaende en sörmen som under bilden af pask-lillja lockade, emot förespeglingen a platts för Fisk-Nihlas och hans feminina kousorter, icke stort mit ör tunna guld utur Stadens med Hasselgrenska konstlåset försedda kasSCaIfFVA och sänkte den i bemälta Masthamn, hvilket icke stort bättre vifA,än i hafsens djup, der hon (tunnan iiscilicet:) och det först efter 100:detals år, änteligen kommer att upptagas — bland sagorne 1 Odmans Bohuslänska beskrifning:, likartad, mera än liktidig med den ang:de guldoch silfvermynts-fsyllda kopparkitteln, som skall besinnas nedsänkt uti — Gullmars-fjerden. Men — hvarför kunde icke den gamla fisk-flotten få passera? Ja! hvad vet jag 7? Då till ock med bundradetals mudder icke lära uppgå i värde till ex tunna guld, tyckes, ätminstone vid flyktigt påsrende, företaget qutestionis hatva saknat all annan grund, ån — sjelfva Masthamns-grunden, den der likväl äfven eter mnddringen. skall befunnits ganska lös och med guldsand oblandad. Också vill man, bland företagets vedersakare, äfven hafva upptäckt mangen klok person. t. ex. Herr Olof, hvars flere förtjenster, bade i afseende på Stadens törsköning, nytta och beqvämlighet for invanarne, desse stundom synas hafva förglömt — till äfventyrs nagonstädes i uya aleerne eler a de pråktiga vägarne ntom staden. Nu ville man väl, emellertid, glorera med deu ifrågavarande större anläggnmger, meste visserligen icke illa; men meningens resultater rasade, höllo dervid pa att. i fallet, draga med sig alla Franska tomtens kanoner m. m., samt Tul-Ivspektorens röda hotel midt emot, och drunknade omsidor, i hamnen. hvarutur lik väl Skelellet. sedermera, af de Styraude och de Aldste bbhetvit upptaget, i handlanden Jonssons och Enkan Fröderströms närvaro, kommisstons-vis obduceradt samt, tills vidare? (och, således, nästan pa kungligt vis) af Aktnarein — i tysthet begrafvet. Na! — hvart änmma sig alla dessa. som så ifrigt korssa hvarandra och skynda ät hvar sitt hall? och hvad betyder deras brädska? Ide Gudaktighet! Ty — säge man hvad man vill om både det ena och andra, som nagon gang händer och sker menniskorna emellan, inom vårt Samhälle: händelserna äro för sig — och kunna stundom lemnas i sitt värde: men menniskobarnen, sjelfva menniskorna, det synes ju tydligen på thtessa, äro, i allmänhet, ja mistan allesammans, rabulisterne undantagne, ett fromt och medgörligt slägte, som ordentligen bevistar — till och med Missions-bönerne. när dessa, nb. hallas af den eller den Predikanten, sälJan glömmer sina skyldigheter vid Päsktiden samt, Kollektdagarne, sammansiopa hela 2 Riksdalerne till Stiltets Skollärare-personal. så att i fall Herr Tiden. som nu synes kasta ett snedt öga på Taflans andra bokstaf, dermed skulle hafva för afsigt att mena något illa; så försäkrar jag, att sådant vore högst otidigt gjordt af Tiden. — Visserliga äro tychena för sujetterne (härstädes) af andra Riksstandet, hvilket (med få dunklare undantag) och sådant väl allt med rätta, spelar en större roll, ån på mänga andra ställen, mycket delade och skarpt begränsade. sä att hvar och en af de frommaste åhörarne, med förkärlek till sitt föremål, alltid afhör en och samma Predikant o. s. v., hvaraf kunde villja synas, som ett slags dyrkan från sak till person hade, i någon fast obetydlig mon, inrotat sig, eller åtminstone icke vore främmande för visse åhörares sinnen; men så länge denna, af verldens barn origtigt benåmuda Läsare-tendens och klardrade dyrkan icke, som i Hedenhös, sträcker sig till Templens döda heläten. utan lifslefvande tjenare, och hvilka theraf snarare kunna vänta sig nytta än skada; får man i den delen icke hafva stort att säga om vär Landsända. Jag vill icke tala om Sfockholms-hoarne (Gud bättre!). der det. till och med. skall gå så långt, att sjelfva Presterne någon gång bevista både Spektakler, Balar och Konserter; hvaremot, och det endast en af våra Doktorer i theologien, blott sett på hästarne? — under bröderne Tourniaires härvaro. Men — jag tänker, att det Erketås?. som Gåteborg skickat hafvudstaden. förblifver dyrkfritt för flärdens alla nycklar, de måtte da smidas af Lars Hjortsberg, Tsak Berg, Bengt Erlan Fogelberg, eller. Andrens Gehrmann. och att, förthy, Petri nyckelknippa skall gifva dem mer att syssla i den Andliga hushållningen, än att hvarken den tunklöse Shaltspeare, känslolöse Schiller eller dumme, om rep i hängd man hus, stundom (ex. gratia, i sin orimliga Tartuff) stundom något för mycket pratande Molliere. få makt med sinnena. Beträffande 3:dje Ordet på den rättvisa Taflan. — och det 4:de på köpet: sä far jag åran upplysa min unga herre, att hvarken Egennutta eller Armod gerna kunna äga rum i en rik handelsstad. Och nu får Titulus sköta sig sjelf. Jag har icke längre tid att, åtminstone i dag. följa honom. Det har hört till min vanliga godmodighet. att så länge hafva lunkat omkring med M. II. En annan hade icke gjort det i mitt ställe: Man följer icke gernamed M. H. nu för tiden. och — icke ens på Småland--Piiiden. säges det: hvilket sistnämnda lärer komma deraf, att Pindens läge egenteligen är ölverjordiskt. och att M. H. icke tages i beräkning der ofvan.) Men, såg mig dock först. Herr Ciceron! Hvems år den der stillastående qvarnen? Kanske skall hon också blifva en Mythk?. Det är Stadens sluss. — Men — om Böndagarne (ehuru icke på Stadens bekostnad (?!) och således midt för Herr herisorns näsa, bvilken endat Tiodaosmarnarne äver lukta i mina kort) reparerar jag blott — min