Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1839, sida 1

R-mum mm;,4, .H5 .—. emm ä—— ———— Herr Joh. Johansson, f. d. Utgifvaren af Argus, har hos utgifvaren af denna tidning anhallit om plats för nedanstående uppsats. Af hvad anledning upplyser skriften. Vi efterkomma med beredvillighet denna hans begäran, och. ehuru vi icke kunna frångå vår uttalade öfvertygelse, vare det långt ifrån oss att vilja beskylla Hr Johansson för lättsinnighei eller orena afsigter. Hans senast förda frimodiga språk i frågan om Koalitionen och Braheväldet bör freda honom för hvarje dylik insinnation. Framtiden kommer bäst att utvisa hvad Hr Johansson med sine bemödanden formår, och vi vilja endast tillägga den önskan, att hans genomgripande plan icke måtte hafva för tidigt blifvit bragt å bane. Till Utgifvaren af Götheborgs Hlandelsoch Sjöfarts-Tidning. T sammanhang med införandet, för nägra få postdagar sedan, uti Tit. Blad, af en insänd upsats, bar Tit. bellagat förklara: det Tit. besfarar, att mina (i Freja) gjorda angrepp mot Adeln, pa en lång tid åtminstone, gå i tomma luften, utan hopp att åstadkomma något resultat i verklighePten. I anledning af dessa yttrade farhågor, utber sig undertecknad plats för en kort förklaring i Tit. Blad. Att i mån af förmåga, inom kretsen af det rätta och samhällsnyttiga. söka verka på opinionen tör hvad som är möjligt och verkställbart, utgör Tidningsskrifvarens pligt. Att sysselsätta opinionen med det, som är omöjligt och overkställbart, eller gifva den en rigtmng till chimeriqva önskningar och företag, vore deremot ej blott en därskap. utan rent af ett tel. Ett dylikt fel skulle således undertecknad. i tydlig slutföljd af Tit. yttrade mening, hafva latit falla sig till last, geuom hvad som i Freja blifvit skrifvet rörande Adelsväldet och dess afskafslande. Undertecknad vagar tro, att beskyllningen är oförtjent. Hvad, som är skrifvet, är skritvet, icke lättsinnigt, utan efter långvarigt öfvervågande, med plan och sorgfällig beräkning af möjlighet och verkställbarhet. Under hela årets lopp har undertecknad, genom sina upsatser i Freja, oafbrutet sökt leda opinionen på tillämpning, vid den instundande Riksdagen, af 107 3 R.F. mot samtlige Konungens Radgifvare. Men hvarföre är en sådan atgärd önsklig? — om ej såsom medel, att skaffa landet en integre och duglig styrelse, en styrelse, föremål för nationens vördnad och förtroende. hvilken kan åter tillknyta de slitna bandeu emellan Regering och Folk, samt dymedelst afrända de vador, hvilka, uti ett allmänt missnöje och ett oefterrättligt samhällstillständ, fruktansvärdt äro blott altför djupt grundlagde. Detta är och måste vara ändamålet. Till intet gagnande och fullkomligt ändamalslös vore en anmälan utaf Rikets Ständer enligt 107 8, i fall personer med samma morahska och intellektuella qvaliteter, som de nuvarande taburettoch portföljinnehafvarne, skulle träda uti dessas ställe; — och att högvälborne spekulanter, ingen bit bättre. som kasta lystna blickar på successionen, icke fattas, det hafva koalitions-tillställningarne ådagalagt; och ju större sannolikhet upstar, att något blir att ärfra. jn mer kan man vara förvissad. att än flera intriger skola yppas om arfföljden. Att vända opinionens upmärksamhet ditat och förekomma, det dylika intriger och tillställningar må lyckas, är följakteligen lika angeläget, som sjelfva anmälan etter 107 S. Ty ändamålet med en saådan anmälan ernpås ej, om icke män, som med erkänd integritet och karaktersstyrka förena en lika erkänd öfverlägsenhet i insigt och förmåga, kallas att bilda den upa styrelsen. Men detta kan äter icke ske på annat vilkor, än att, med brytande af Adelns grundlagsvidriga monopolium på inflytelse och makt, ofrelse mån uf verklig förtjenst inkallas i Regeringen; ty om äsven antoges. att i närvarande tidpunkt bland Adeln gifvas män, som med redbarhet i karaktern förena öfverlägsen duglighet och kraft, så finnas de dock visst icke i tillräckligt antal för sammansättningen af en ny Ministere; då deremot icke bestrides eller kan bestridas, att sådane män bland de ofrelse klasserne äro till finnandes, blott viljan funnes att upsöka dem, Att den nya rådgifvarepersonalen skulle sammansättas endast af ofrelse, eller att vedergällningsrätt skulle utöfvas mot Adeln, samt denna uteslutas och behandlas så, som den sjelf i trettio är behandlat den ofrelse förtjensten, har undertecknad aldrig önskat, långt mindre yttrat. Vet man hvad man vill, då man påyrkar 107 sS:s användning: skall alt tal derom icke blifva endast ord i tomma luften. så måste följakteligen, i sammanhang med ett sådant yrkande, äfven den rättmätiga fordran göras gällande, att Adelns usurperade välde uphörer och ofrelse redbarhet och förtjenst icke längre utestängas från thronens omgifning och inflytelsen på samhällsangelägenheternas högsta ledning. Det förra yrkandet är med andra ord utom det sednare fullkomligt meningslöst; och svårare är ej heller att åt det ena gisva verklighet än åt det andra. Låta de tre ofrelse Stånden ej söndra sig: handla de med den enighet, kraft och värdighet, att de kunna ät en anmålan enl. 107 skaffa gehör, så förmå de ock göra 4 R.F., om ofrelse mäns rätt att inkallas i Konungens Rådkammare, från en död bokstaf till en lefvande verklighet. Ait beror derpå, att dessa Stånd handla med samdrägtallvar och sans, så att de bade för sig och sina beslut ingifva aktning och vördnad. Skulle äter, vare sig genom brist på enhet, plan och eftertryck i de Ofrelse Ståndens handlings-åätt, eller genom ett förstockadt motstånd å Adelns och verkställande maktens sida, äfven denna Riksdag fruktlöst aflöpa, utan att nationens rättmätiga fordringar varda tillfredsstälde och den för hvarje dag tilltagande samhällsuplösningen hejdad i sin fart. så år ej svårt att föreww m ANV LA Q— ÅA fe) ;m RR Ks h