Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 november 1839, sida 1

hindra detta. om man ej förmår beröfva honom det höga söruseyd-Mei Jo, endast bättre grundlagar, särdeles representations-foriner. Derlö vi den visserligen kloka atgärden, hvartill Statsfangen råder, aflägs af närvarande radspersonal, säsom närmaste och första steget, men Ae säsom alla öfriga Riksens Ständer hädanefter taga. bör dock, såsom än framför allt asyfta grundlagens förbättring: ty vore radgitvarne verkligen ansvariga för sina afgärder, vore ständerna starka genom enighet, som vid den fyrdelta splittringen är omöjligt, sa skulle sådana missbruk, som regeringen under senare regime tillatit sig asom Rubelfondens och Gonadeloup-medlens användande, Skeppshandeln. Statsmedlens begagnande tvertemot Ständernas föreskrift, Juni-dagar, partiskhet vid befordringar, tillsvidare-systeme. tullbalancer. ete:ra, cic:ra. etc:ra ej ostraffade kunna få passera, utan den rättvisa näpsten. för framtiden, asfskrämma fran dylika törsök, och mera ordning och skick inträda i affärerna, samt aktning för Riksens Ständer. som nu från högre ort alldeles tycks vara försvunnen, hvilket ej är att undra på, vid deras närvarande san mansättning: ehuru man ej vill neka, att deribland finnas manga lika så aktningsvärda individer, som trots Norska eller någon annan kammare kan uppvisa; men hvad vilja de uträtta vid närvarande representationsformer? — Och i trots af Crusenstolpes raisonnement, hvarutur dock alltid den gamla, inritade aristokraten med sitt öfverhus, Stödt pa den vanskeligaste af alla grunder, penningen, anse vi. med Anckarsvärd, den Norska Konstitutionens antagande vara för oss det lämpligaste: ty hvad brister den ock ma halva, framgär dock, t. o. m. utur Herr Grunsenstolpes partiska jemförel-e, dess öfverrägande förtjenster. och om vi också, med honom. medgifva. att den ännu ej på langt når tyller målet för folkens Sträfvande. — och hvilket menskligt verk gör det? — så är det likväl ett vidare närmare steg dertill. ån någon annan projekterad eller realiserad konstitution. Resultaten tala. Den medför dessutem så manga icella fördelar för oss, genom den sanna förening detta skulle åstadkomma af den Skandinaviska halfön. som också böra tagas i betraktande, och som böra vara viatiga nog för hvarje fosterlandsvän, att han ej låter förleda sig att förkasta dem. för att de härleda sig från ett annat eller hvilket annat land som heldst. Latom oss hvarken vara Norskhetseller Sveuskhets-ifrare, utan endast ifra för fosterlandets sanna väl, då först blifva vi hvad vi böra vara. Hvem hindiar oss dessutom att vid Norska Konstitutionens antagande i sin helhet, förbättra hvad vi deruti finna ofaullkomliat? Norrmännen blifva ej de sista att antaga det, derom äro vi öfvertygade. — Lika öfvertygade äro vi dock äfren. att de nu omtalade reformerna aldrig komma att utgå, knappt att få något stöd af Adeln: ty de strida för mycket mot dess intressen, Den känner för väl att. vid ett fritt val, det ringaste antal representanter skulle väljas ur deras sköte. En opposition, som utgär derifrån. är derför ej att lita på, så framt den ej börjar med at-äåeandet af Adel-kapet. Vi uppmana hvarje representant af de andra standen att besinna detta, att utur historien inhemia hvarthän hvarje aristokratisk opposition fört, för att lära sig hrarthän den äfven nu skulle föra. Vill adeln förtjena de öfriga ståndens förtroende. så ställe den sis först lika med dessa, eljest får den ursäkta. om man går sin egen våg. förbi de sjelfskrefuett (skrifne?) repreentanterne. i fall de ej vilja följa med. Till och med vid lyssnandet till Statsfängens, eljest så talande stämma, hör man besinna. att den kommer från en gammal aristokrat. — Åristokraternas syfte har, bland annat, också alltid varit att stålla folk och regering, såsom två motsatta makter emot hvarandra. för att sedan få upptråda, som medlare. Men hvarför intaga en så falsk position? En god regerings förnämsta syfte bör vara att göra folket lyckligt. den tjenar sig bäst sje!f dermed, och att således uppfylla dess önskningar: ty menniskans vilja är hennes himmelrike: och som en regering. längt ifrån att. såsom Gud, från sin höjd kunna öfverskåda det hela och derför, bättre än mängden. se hvad som lånder till dess sanna bästa, tvertom. genom smickrets narkotiska dunster, är blindare och döfrare. än de som dväljas i dälderna. är dess första pligt att lyssna på folkets önskningar, yttrade genom dess ombud, och dessas pligt ätt, i så låfliga bemödanden. på allt sått understödja regeringen. Endast genom en sadan enighet kan sann trefnad och sällhet uppstå för nationerne. och att bringa det derhåän bör vara högsta målet för vårt sträfrande. Goda kontroller på regeringens åtgärder äro visserligen ett stort steg dertill; ty just derigenom, att man hindrar menniskor att göra ondt, förekommer man säkrast deras försämring. Öfverseende. indulgence af den ena embetsmannen för den andras felaktighet, som han varit satt att kontrollera. är det just, som förorsakat all den villersalla, all den oskkerhet. all den väld och det våld, som nu råder inom vår förvaltning, till en stor del härledande sig från vår nationella slöhet; och denna bör med all makt motarbetas. Låt menniskokärlek och eftergifrenhet råda man och man imellan, men inom förvaltningen endast rättvisa. Det är hörnstenen för samhållenas bestånd, likasom Christendomen är det för mensklighetens. Att sprida denna, i sitt sanna rena skick, är det andra ståndets sköna pligt. Må det uppfylla denna, och det uppfyller bättre sin medborgerliga skyldighet, ån genom inblandande i verldsligt gräl. vid våra riksdagar; ty om något är ett politiskt misstag, så är det presternas deltagande i dylika förhandlingar, såsom stånd. Detsamma kan man dock säga om alla våra såkallade stånd. såsom sådane: ty hvad är väl Adeln, i sin helhet, annat än beroende embetsmän eller lycksökare? Hvad borgareståndet, annat än, till stor del, jemväl beroende ombetsmän eller valdt af personer utan