.GOTHEBORG. Då vi i Onsdagstidningen redogjorde för utgången af Riksdagsmannavalet härstädes, uttryckte vi vär upprigtiga tillfredsställelse öfver den afgörande seger det Liberala partiet vunnit, i det att Herrar J7ern och Kjellber, dessa trofasta Fosterland-vänner, blifvit ar en så öfvervägande pluralitet ntoelle till Stadens Representanter, och det. oaktadt flere valmän för någon tid tillbaka lofrat bemälte flerrar att icke rösta på dem, och således lemnat sina röster at andra. Denna seger var också i sanning afgörande. Herrar Wien och Kjellberg må åtaga sig förtroendet eller icke — opinionen har emvdlertid högt uttalat sig — den nåra enhälliga opinion som förkastar det föråldrade och gillar sträfvandet till förädling och allmän belåtenhet. Nu är det derigenom cvisligt att det såkallade Liberala partiet härstådes icke inskränker sig till en Fringa hop och illa väpnad:-, utan bestar af Folkets pluralitet, af menigheten; och månne denna bevislighet i någon mohn förringas derigenom att äfven conservatismens grundpelare Commerce-Rådet. Riddaren och Kommendören 0. Wijk fick röster, hvilka förskaffade honom den lyckan att ännu en gång — ehuru utan tvifvel den sista — föreställa Riksdagsman från Götheborg? Just den sällsamma omständichet som gjorde det möjligt att låta Rikets Andra Stad. en Stad med circa 20.000 innesånare, representeras af en Borgare som icke bevisligen äger mer än 31 (TrettioEn) medbröders förtroende — — som alltså gör det lika måiligt att till Ordförande för hela Rikets Borgerskap utkora en sådan man; just denna omständighet gör pluraliteten för de båda öfrige Riksdagsmännen så mycket hjertare. så mycket mera betydelsefull. Det var för denna sällsamma omständighets skald desto nödvändigare för Liberalismens vänner att sluta sig i tåäta leder för att sätta Värn emot penninge-aristocratien, som frossar af det beståndande och i hvarje försök till reform ser en hotelse mot sin egen, åtminstone för dagen lyckliga belägenhet. Värt Samhälle, liksom naturligtvis hela det öfriga Svenska folket, var deladt i 2:ne hufvndpartier: det missnöjda och det icke missnöjda eller belåtna. Att det förra råknade en större skara ån det sednare, var lika säkert som att det i landet fanns flere som sökte en bättre belägenhet. än sådane som icke behöfde söka den — flere som suckade under bördan af skatter och prohibitiver, än sådane sem icke kände den; men — då det gällde att för Riksmötet utse Representanter — då ägde den minsta rösten som hade mesta skäl till klagan. och så i omvändt förhållande. Det var således af största vigt att alla medlemmarne af det missnöjda, eller om man vil! kalla det. det liberala partiet, det som önskade reformer, framträdde i dagen och iagttogo den trognaste eniahet sins emellan, om de skulle kunna låta ett enhälligt fåltrop höras; och att de också gjort det. har utgangen af valet tillräckeligen visat. Men, detta val har derjemte tydeligen adagalaggt rätta förhållandet mellan anhänsarne af det ena och andra partiet: det har så att säga skiljt ÅGetterne från Fårent, och det är härifrån vi återkomma till hvad vi ofvanföre yttrade om valet ar CommererRadet Wijk. Denne uppträder såsom Representant af AeCtioHn — men märk ! ända icke mer än TrettioEn personers tålamod och