Annu några ord i afseende på de tillstundande Riksdagsmannavalen. Hvarje Svensk medborgare som med någon uppmärksamhet följt de sednaste fem årens, utan tvifvel både ömkeliga och löjliga tilldragelser inom Fåderneslandet, måste ovillkorligen, vid det tillstundande Riksmötet fästa sitt yttersta hopp om en bättre sakernas ordning; men det är icke nog att han hoppas och tiger; han måste frimodigt tråda fram i det offeuteliga och gifva sina förhoppningar, sina anspråk tillkänna. Sverige blöder väl icke, men det tvinar bort likt en sinnessjuk i sina bästa år. Skall läkedom hjelpa, måste den skyndsamt an våndas innan kroppen merglas ut och förfaller. Det är alltså på Läkarnes, de blitvande ombudens skicklighet och nerf som så mycket beror; cech hvad under då att man med spänd väntan afvagtar Riksdagsmannavalen. Den, som genom sin börd kallad, eller genom sina ståndsbröders förtroende och agtning utvald, äger att vid de vigtiga och högt dliga iillfällen då nationen utöfvar sin lagstiftande rätt, vid våra Riksdagar, bevaka Rikets allmänna bästa, år en man, i hvilkens hand, till mer eller mindre del, Nationens öde hvilar; en man af hvars misstag Riket kn äfventyra de radligaste följder, af hvars klokhet det har att vänta de lyckligaste resultat. En sådan. om han förstår att skaffi sig inflytelse i sitt stånd, och derjemte att vinna den i de andre, så att hans meningar bekräftas af den allmänna rösten, utöfvar obestrideligen den högsta makten i landet. Måtte man alltså besinna att de icke äro toma ceremonier, dessa Riksdagsmannavalen. Ett Konungaval är icke af större betydelse i ett verkligt konstitutionellt samhälle. Den valman som, vare sig af tanklöshet eller konsiderationer, lemnar sin röst åt någon som, efter hans innersta öfvertygelse. icke är Riksdagsmannakallet vuxen eller värdig, gör i den händelse denne senare verkeligen blir vald, sig saker icke allenast till allt det onda som härflpter från detta föremål för hans berågenhet. utan äfven till förlusten af allt det goda som kunnat verkas af den mera berättigade, som fran Representationen utestångdes; och han förråder Fäderneslandet i den stund han kunde hafva bidragit till dess räddni:g. För att deremot uppfylla den pligt samhället af honom fordrar, måste han tidigt före valet inom sig anställa en noggrann jemfökmdelse mellan de mest sjelfständiga och rättskaslens mån inom samhället; och ban kan trygga sig dervid, att hvar och en som i den krets han verkar, utmärker sig framför andra med osviklig kärlek för det rätta och sanna, med srimodighet och popularitet, med erfarenhet af verlden samt kunskap om sitt land, äfven ifall han vore utan förmögenhet. ostentation och vältalighet, är värdig att representera Svenska Folket. Detta folk har tyvärr allt för länge fatt åtnöja sig med phrasmakare och jonglörer. Det är tid att en gång visa den rätta Lejonmergen-, så i handling, så i ord. Riksdagsmannen är ju den herrliga rättigheten förbehållen, att i statens angelågenheter fritt yttra sina tankar, och yttra dem på brad sått han behagar, när icke derigenom ordning, lngn och medborgerligt förtroende störes, utan afseende på den existerande Regeringen, eller lagar och försattningar af hvad namn som helst; och utan ansvarighet derföre i en eller annan tid inför Konung eller Stånder. Matte man då icke handlöst anförtro denna rättighet at personer hvilka antingen icke våga begagna den, eller ock, hvad värre är, utöfva den på ett sått som fullkomligt strider emot kommittenternes önskningar. Detta sednare missbruk kunde likväl förebyggas; ty hvad hindrar kommittenterne att för representanten oflenteligen uttrycka dessa önskningar, eller till och med att lemna honom fullständig instruktion. De ämnen hvilka vid instundande Riksdag påkalla en kraftig handläggning hafva så länge varit föremål för diskussioner af alla slag att de utan tvifvel icke äro obekanta för någon, och instruktionen vore alltså icke svår att uppställa. Det ligger till och med i sakens natur att en sådan åtgärd alltid borde vidtagas. Hvarföre unlerlåta den vid det rjattmnascta af ulla iii