Insänd t. Hvem skulle hafva bivistat Herr Rudolph Willmers Soirker utan en liflig önskan, att offentligen som enskilt bevittna det djupa, hänförande intrycket af hans spel? Detta är äfven fallet med insändaren, som, utan ansprak att vara det allmännas organ, likväl tror sig äga vissheten, att icke motsägas af någon enda röst, då han ställer Herr Willmers bland antalet af de talanger, hvilkes namn tillhör samtidens största konstnärer på det instrument, hvars underbara verkan vi här måhända först lärt känna vid hans behandling derat. Denna gedigenhet, denna grad af ljufhet, som han framlockar, nästan blott smekande dess toner, detta förvanande mästerskap i executionen, som icke känner nägra svårigheter, detta uttryck, denna själ, som ofta tyckes vilja upplösa åhörarens i bäfvan och tårar — och detta allt vid ls års ålder. — skulle man väl säga för mycket. om man ej tror sig kunna ana gränsen af hans blifvande Zenith? LÄggom härtill den sanna, gudagifna inspiration, som synes alstra hans egna skapelser och den höga grad af theoretiska kunskaper, af invigning i harmoniens sköna mysterer. dem de öfverallt bevittna, så måste vi tillstå, att ban otvifvelaktigt bör räknas bland dem, som föddes för sin konst och endast för den. om man också mäste medgifva, att de lärare (Ilummel och Fr. Schneider) under hvars ledning han bildat sig, lyckligt utvecklat dessa sällsynta anlag. Vi hafva hört honom i särskilta kompositioner af nutidens ryktbaraste mästare: Thalberg. Henselt, Chopin och List, alltid lika skönt införlifvad med kompositörens anda, lika måktig i dess framställning, och likväl vann intet bland dessa musikstycken ett så odeladt och enthusiastiskt bifall som hans egna Variationer öfver Marschen ur Operan J Puritani. hvilket äfven derigenom bevisades att han på begäran upprepade dem på andra Foirken, och med samma njutning skulle man åunu hafva hört dem mänga följande gånger, isynnerhet vilja vi särskilt nämna andra variationen, der venstra handen spelar themat och tillika accompagnerar, medan den högra gör löpningarne med en lätthet och delicatesse, som icke kan jemföras med naågonting bättre, än faglarnes tjusande qvitter en skön, vaknande värmorgon. Bland de öfriga kompositionerna väckte Fantasien öfver Thema ur Hugenotterna en spånd uppmärksamhet, så mycket mera, som vi hört densamma en gång förut offeufligen, men så, att ingen egentligen viste, hvad han hört. Och nu, huru oigenkänlig var den under den unga måästarens hand! — Också äro det ej blott vi som ägna Hr Willmers talang detta välförtjenta erkännande; den har redan på flere ställen utom vårt fädernesland vunnit ett vidsträckt loford, och sednast i Köpenhamn, hvarifrån han hit anlände, och vi lyckönska brödrariket till alla de förestående njutningar, som hans vistande derstädes kommer att bereda dess innevånare. Matte han äfven med sin sällsynta, stora förtjenst alltid förena den auspråkslöshet. som nu utmärker honom och hvilket är den sanna talangens intagande följeslagare; med en bättre önskan tro vi oss ej kunna skiljas från den, som vi hade att tacka för några få, men desto skönare stunder!