Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 augusti 1839, sida 1

Då llert Ch. 1.. hellermann. Violoncellist från Wien, på sin resa till Stockholm hitväntas, och äfven härstädes ämnar gifva Concert, har Redactionen trott det tör musikens vänner inom detta samhälle vara interessent att fa erfara huru denne utmärkte Konstnärs talent blifvit bedömd i Dannemarks hufvudstad, der han några månader under sistl. vinter uppehallit sig, och vid flere tillfällen, alltid för fullt hus, latit höra sig. Vi meddela således följande, hemtadt ur Portefeuillen: (en litteraire-artistisk skrift) för den 10:de sistlidne Februari: Vi hafva nyligen haft tillfälle att på vår scene höra en af dessa konstens IIerCr ). till hvars Enropeiska namn de störste förväntningar knöto sig. och det är bekant buru dessa förväntningar hos många, endast till en del blefvo uppfyllde. Denna gång gjorde vi bekantskap med en konstnär 7). för hvars skull den nyckfolla Fama. ännu icke har funnit det omaket värdt. att sätta sina tusende tungor i rörelse: han medförde inga andra anbesallningar ån dem han sjelf för våra ögon skref med sin båge på sitt instrument: till hans simpla lifshistoria knöto sig inga äfventyrliga händelser, inga piquanta anekdoter, som förse Daghladen med artiklar och Thebordet med convoersation-(mne: i hans framtrådande var det intet mystiskt eller underhart. som letar ned i prosceniets slagskogga, utan en öppen, anspråkslös personlighet, full af hjertlighet och godmodighet; på hans affischer fann man ingen rondo ridentes inga adagio dolentet, ingen capriccio santastico!. ingen polaca gnerriera, eller hvad det alltsammans heter. men. i hans spel var det något. så obegripligt djupt, något så innerligt och känslofullt. som intet ögonblick lemnade oss i tvifrel om, att ja ett sannt konstnärshjerta uppenbarade sig i dessa toner. Vi tala alldeles icke om det behag och den delicatesse hvarmed han behandlar sitt instrument, ty härnti rivali-erar ban med de båste, men, det är så längt ifran att dessa toner födas till cerlden med kroppslig ansträngning eller andelig smärta. (och begge åro lika oesthetiskej att de snarare få sin tillvaro som i en lek — men en lek, som har allvar och betydelse. Det är en djup och innehållsrik själ, som här uttalar sig, lika så tritt och naturligt. som trädet såtter sitt löf eller blomman framskjuter sin krona. — Förnämligast är der i hans adagio något så småltande och cantabilt, som icke låter beskrifva sig. Det är liksom toner från ett menniskobröst, hvilka lösrifva sig från strängarne för att vånda tillbaka till den källa. som är deras ursprung. Mest gripande förekom oss den phantasie öfver Alpsänger. hvarmed andra afdelningen i Concerten började. Som igenom ett trollslag stodo vi emellan bergen, Alphornet klingade, och melodierne tonade oss till möte ömsom lekande och skämtande, ömsom smältande och vemodigt: vi hörde echoet dö emellan klipporne, och då han slutade var det hela som en vacker dröm, från hvilken det smärtar att blifva uppvåckt. ) Ole Bull. ) Herr Kellerman.