Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 augusti 1839, sida 1

gen, med blickar, som stode den utanför ett tillslntet paradis. och öppnar fromt och ödmjukt sina leder för det fina klädet, den tunna musslinen och de brända lockarna, som sätta sig i rörelse till danssalen. Hvilken syn möter ej der främlingens ögon! Ar det väl sjuklingar som i feberyrsel der hoppa omhsarandra, under det att de dels undvika, dels mottaga dessa hvitklädda förtöljande sjuksköterskor? 0 nej! det är belsans och styrkans representanter, Martis söner, som med mod i hjertat och i klädessnittev, kraft i blicken och i taspetsen leka krigets vilda dansar på salens tiljor — — Skadom dem, hur de än framrusa man mot man, attackerande. retirerande och på stället marcherande; än göra de sluten kolonn emot hvarandra, hafvande i hvardera handen en fana, röd, hvit eller bla allt efter omständigheterna, och se hvarandra trotsigt under ögonen, hotande hvarandra med nack-kolfvarna och benpiporna; än göra de hallt, hvila förtroligt sina hufvuden vid de sköna flåktande och flämtande standaren, liksom ville de svåra dem eviga trohetseder — — IIjeltar, J som der stån. om ej i krutröken åtminstone i golfdamm ända upp öfver öronen, icke saltpetern, men saltvatinet kringhvirflar edra högburna näsor, icke numerkarlens blod, men Apothekarenus vatten tömmes för eder, icke blöden J sjelfva för svärdets bett, men väl edra kassor för beten på vira. papperet, och om ni ej nedstigen i edra grafvar på ärans trappsteg, så gan i atminstone i högen och dön på killekortet: J hjeltar, bvad det glader inig att se eder sålunda representera lifvet och rörligheten! Dricken biunn. och J skolen få kroppar mäktiga att bära stådernaöfverlamande lefnadssätt, når vinterljusen kalla till nattlånga dansar och omatliga snpeer! Baden eder, och J skolen blifva starke för Hildurs lekar. när det besvärliga mötet tvingar Eder att om dagen dsäljas under solens hetta och om natten i tältetkyliga atmosferer: Senor och musklor skola undantränga skråddarns stoppning från edra ben, edra armar lika latt svånga den bladamascerade klingan på paraden som den blaögda tärnan i val-ens ringar. och för edra röster skall darra icke allenast rekryten. utan den förtärlige rabulisten. som förgäfves flyr eder hämnd på Stockholins gator! — — Och J sköna Huldinnor, J som dragen dessa hjeltar efter er, som regementsmusiben sitt regemente eller trumman sitt kompacni. och svåfven öfver dem, som högburna gyllene sidenfanor. matten J en gang blifva deras belöning, edra läppars rosenpomada deras mustachers uppkomst, edra lockars korkskrofvar bittida och sent fladdra kring deras tinningar och edra tju-ande ögon blifva deralifs skönaste och oförvanskligaste epåletter! Men måtte ej det artificiella vattnet bortföra naturens rosor från edra kinder. eller salthaden förstöra den bländande glansen af eder hy! — Men. natten, den store rumormästarn, träder inom brunn-ha-en och bjuder att det sista glaset ) mäste tagas — — och dermed slutades förra hälften af dygnet. Följande morgon gled ut åt kanalen från Uddevalla en liten båt. hvaruti, utom Roddaren, befunno sig 3 personer. den berömvärde loefnad-lustige Skalden Brn, en annan ganska intressant Officer vid bBsohnsläns Regemente och underteknad protocollsörande. håten, efter att hafva förbivaggat några nakna pittoreska klippor, lade slutligen till vid (:—g. som, omhöljdt af morgonsolens strålar, presenterade sig ytterst skönt och förtjusande åt sjösidan. Sedan vi såstat båten vid stranden. fästades våra ögon vid ett större parti kärror. som framskred i gående genom hufend-allen. Jag, som är närsynt. trodde i början att dessa kärror, fullkomligt lika allmogens, förde mjölk och grönsaker till badoch brunnsgåsternas beavämlighet: men hur förvånades jag ej. när jag. vid närmare påseende, fann, att dessa kärror voro besatta af Sälskapets medlemmar, som dvmedelst motionerade sina kroppar? En herre och ett fruntimmer åkte i hvardera kärran och myste mot den glada morgonen rätt innerligt och -måtäckt, hvilket tvdligen bervisade. att äfven själarna hade sin lilla gumnastik. Lyckliga Jemnlikhetens tidehvarf! — Heem hadessål för ett halft ärhundrade sedan kannat anat. att i en bondkärra något annat konde finnas, än yllekjortlar och skinnbyxor! Enkla oskvldiga hondkärra, hvilkens verksamhet och nytta kan väl förliknas med din? Du förer på klumpiga hjul näringsämnen af alla slag till de förnämas lifsupprhälle. äfven nu gör du ditt till. för att skaka heka och kraft i deras lemmar. O! du simpla naturliga redskap, skaka du det artificiella af hjertans grund, att etikettens band i alla dess sogningar lossnar! Kärrpartiet rullade af åt Uddevalla. för att rulla sig i stoftet utanför några derstådes boende högförnåmas fönster och straxt derpå återvända till badkaret. — Brn gick för att läsa det sjerde Stockhulmehlodet. hvaraf en extranumer nyligen utkommit, som gjort ett förfärligt afbrott i den aftonbadistiska hästkuren, men une derteknad satte sig i en båt öfver till bassängen, för att dvka ner efter litet helsa. Samma saltvatten. som nu med eller mot sin vilja måste omfamna min profana kropp. slöt sig förtroligt till en annan medbadande, i hvilken jag ngenkåände den lärde Juris Doktor L., lärare vid Upsala Akademi. med hvilken jag var bekant alltsedan han anno 1832 stämde några Studenter och, som jag tror, äfven mig inför Rektor Magnif. för det vi skrattat åt honom, när han en gång var till håst. Nu till fots båda två. naturliga i skick och åtbörder, tagande på samma gång vatten öfver hufvudet, drifvande det salta och bittra omkring oss i tusende perlor, sade ) Den brunnskur jag och min reskamrat begagnade vid 6—g bestod i dessa artificiella vatten, som ha den mångsidiga egenskapen, att på sam ma gäng verka i magen, hufvudet och knävecken.