Icke Nordens berg och Nordens dalar, Nordens hjertan gämnas kalla mer, När Din sång om Söderns låga talar, När Du lif ät diktens bilder ger. Vandra då Din soibelysta bana Rik på sällbet, ifrån töcken skild; Låt de lyckliga, de sorgsna ana I Din stämma hoppets sinnebild. Och den blomma tag. det tjusta sinnet Ack! så gerna strödde på Din stig. Snart den vissna skall, men aldrig minnet Af den sköna stund jag hörde Dig.