Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juli 1839, sida 2

WAI.LIN. Ej längre Davids harpan klingar Bland våra dalar, våra fjäll! Dess ande lyftat sina vingar, Och bor i himlen mera säll. Att ej dess hemvist var på jorden, Hvem kände bättre det, ån Du? Hur kår Du likväl hade Norden, Och säkert har Du det ännu. Ock kär har Norden Dig! — Ditt Minne Skall lefva, som Du lefde kn; Hvart ådelt bröst, hvart chistligt sinne Förvarar bilden af sin vän. När Du var störst? Hvem kan det såga, Som ömsom hört Din milda röst Oss dygdens höga pligter väga, Och sprida omkring grafvar tröst. Som sedt Dig tända bland de arma Och bland de sallue nyfödt lif; Du sade icke blott: förbarma! Du gaf, och ropte ej blott: gif! Din Konung och Hans Folk begråta I Dig ej endast Kyrkans Far; O, mäste Du så snart törlåta Den verkuingskrets, hvars glans Du var? Nog, mer ån nog Du för Din åra Har lefvat; Din odödlighet Behöfver ej Tiaren bära, Den ej af jordisk höghet vet. Så länge Sveas lofsång ljuder Upplyftande i Templets famn, På samma gång der återljuder Diu värd, Din Genius, och Ditt Namn! D. j— —-— — —— ——— Ä hjist6dhbh ls äi0cf c-VHbselr..Å Oc hA D.