GÖTHEBORG. Måndagen den 10:de hujns. undfäenade Göthen oss med en utan trifvel ovetlig artikel, lika tjock som lång, i anledning af vår lilla berättelse i föregående Lördags Bladet om Mamsell Juringii Concert. Det der vanrettet. som vi för nagon tid sedan hade oförsigtigheten debitera Göthen, det går aldrig ur honom. Han pastar att det härleder sig icke från hans okunnighet utan ifrån hans brådska (,örmodeligen för att en gång få den utlofvade Stormklockan färdig). och, ehurn vi alldeles icke frukte att blifva bitne at Göthen. ty tänder har han aldrig haft. skola vi likväl. med afseende å hans högst beklagansvärda tillstånd, undvika, nu då sommarvärmen dageligen tilltager, att allt för mycket reta honom med ett sådant svar som hans ovett, om det verkeligen hade vett till grund, kunde förtjena. Göthen börjar med att klippa sönder, fårga om, kila uti och lågga ut vår artikel. alldeles efter sitt hufvud; och detta var ganska nödrändigt då han icke kunde få honom i hufvudet, sådan den var. Sedan påstår han att vi. som alldeles icke skola förstå oss på Musiken. hafva satt ned Mamsell Juringins under alla Götheborgarne. Bevara oss! det hafva vi hvarken tänkt eller gjort , och det vore till och med både synd och skam att göra: men vi förstå hvad Göthen vill. Göthen 6r Ringkarl och är säledes med sin musik vida öfver alla Götheborgarne. Kunde han nu få Mamsell. Juringius att uppnå samma höjd, vore det för honom, såsom rigtig musikus, en stor tillfred-ställelse; och om detta lyckas, så få vi gratulera både bonom och henne — vi gratulera! vi gratulera! Likväl vilje vi tro att Mamsell Juringius icke sätter så stort värde på Göthens instrument. att hon skulle lata hänföra sig af honom; och om det verbeligen skulle varit vår afsigt att sätta ned henne under alla Götheborgarne likasom det är Göthens att sätta upp henne öfver alla Götheborgarne, torde sådant qvitta henne lika: ty hvar och en skulle utan tvifvel åndå egna henne den högaktning och den beundran hon rättrisligen förtjenarAtt emedlertid, med en så högt uppsatt musikus som Gåöthen, inlåta sig i resonnementer om skilnaden emellan en musikalisk musikus, och en icke musikalisk musikus, torde vara föga löndt. Då Göthen en gäng kommer att ringa i sin stora klocka, får han likväl sjelf erfara huru ofördelaktigt det är att icke kunna förena sann känsla med en viss grad af konstfärdighet. Vi hafve aldrig hört någon ringa med smak. Till och med Tyska Klockspelet i Stockholm, ehuru runda och klangfulla tongångar som