::00CC CC— Trerrraerkhde !e-tttet tttttrekernee mn Man säger: nu för tiden är det så svårt att draga sig fram i verlden, att hvar och en har uog göra med att sörja för sig sjelf. Säger man icke detta, så tänker man det dock: och mången går icke in uti nägot allmänt nyttigt företag, om icke haneget enskildta intresse derrid spelar en hufvudsaklig rol. Men, hvad blir följden af allt detta? Man isolerar sig och den ene fattar misstroende mot den andre. Hvar och en drager sig tillbaka inom sin egen tränga krets, förser sig sjelf så godt han kan och ger allt annat på baten. Detta är vål också i första paseendet godt och väl, och den enskildte kan understundom på sådant sätt blitra rik och lycklig; men för det allmänna — hur går det väl i längden? Under det att en blir förmögen och mäktig, blifva hundrade fattige och förtryckte. — Följden kan icke blifva annan, ty detta isolerande, denna oatkommelighet och detta misstroende, man och man emellan, som häraf ovillkorligen uppstår, förhindrar allmänna framaätskridandet allt för mycket. Ju längre detta fortfar, ju sämre blir det för det hela. Den ensbildte som på sådant sätt hinner till väl-tand. kommer likväl aldrig att föra ett sådant lif som han kunde och borde töra. Allt för många omsorger och betänkligheter förbittra hans dagar. Sällan har någon hittills kunnat på förhand göra sig förvissad om rikedom och anseende, likasom sällan någon lemnat detta jordiska med sann öfvertygelse att, hvad han förvärfrat, verkeligen skulle af hans efterkommande oinskränkt atnjutas. Annorlunda förhaller det sig i ett samhälle der många räcka hvarannan händerne och hjelpa Uvarannan inbördes. Pa samma gang som det allmänna vinner hårpa, betramjas bättre hvarje enskildts intresse. Åtren i ett sadant samhälle skola öfverlägsna snillen, synnerlig flit och andra ntmärkta menskliga egenskaper, spela sina roller: men att spela dem der, blir oåndeligt mera. bade angenämt och lönande, än under sådave förllällanden dem vi först skildrat. Här behöfver man icke pina sig med denna oupphörliga försigtighet. Det är icke allenast penningen som här gäller nagot; det är medborgerligheten, den individuella verksamheten både för eget och andras vål, som aktas och värderas. Alska din nå-ta såsom dig sjelf; detta är grundspråket för all verklig samhällighet. Hvartill gagna alla Sällskaper och Föreningar, om icke hvar och en medlem deraf i sin mohn sträfvar att bringa till verklighet hvad de vältaliga proclamationerne förkunna? Innan man mera än som pu sker, vinnlägger sig härom, blir det i sanning aldrig bättre, åtminstone för de närande klasserne. Emot allt detta torde man invända, att så få äro stadde i den lyckliga belägenhet att kunna hjelpa eller bidraga något till det allmänna. Detta är oriktigt. Ingen är så vanlottad att han icke i någon mohn kan gagna. Gjorde hvar och en hvad han verkligen kan, stod det utan tvitvel bättre till med det såkallade Allmänna Bästa. LE fAse ND 6 WwVC07