Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 maj 1839, sida 1

nm 5—mpwnCKi D va göra sig hemmastadde deruti; horarföre jag, för att vara så systematisk som möjligt, vill afhandla först det offentliga, hvilket kan indelas i Speletalelen, Concerterna och de publika Balerna. Spektaklen. Dessa , oaktadt de ej alltid så förtjenstfullt gifvas, intaga otvifrelaktigt det första rummet bland alla här befintliga nöjen. emedan de tillgodonjntas af alla samfundsklasser efter råd och omständigheter. Teatersalongen, visserligen ej en bland de största, är likväl en bland de vackraste och elegantaste i Europa; — också intages man af en viss hehaglig känsla, när man i densamma inträder och tager sin plats, en känsla, hvilken, sedan den nedlagt sin förnyade hyllningsgärd vid Gustaf d. 111:s minne, sväfvar med en innerlig tillfredsställelse, från kronan till ramfen, till dess den hejdas af — den uppgående ridån och sliter sönder sina vingar bland konstens ruiner. Det förhöjda priset på biljetterna mequivalerar icke så serdeles väl med det artistiska från scenen: hvarför icke så sällan Amfiteatern är tom, oaktadt Jag visserligen ej derföre vill pästå att de egentlige konstdomarne derstådes hafva sina platser. Men förlusten af en Två B:co förorsakar ofta större sveda, än den konstsinnet möjligtvis kan komma att lida. Förr var priset för en biljett å Amfiteatern och l:sta Raden lika, neml. I R:dr 24 sk. banko, men sedan Direktionen, på grund af sin menniskokännedom, funnit, att det minst vore värdt 24 sk. banko mer för att se rakt fram, än från sidan, så stegrades priset för en plats å Amfiteatern till 2 R:dr b:ko, men första Raden bibehöll sitt gamla Dessa platser äro binocklernas och glacchandskarnas. och ve den. som har nog starka ögon att se utan de förra och nog djerfhet att appladera utan de seduare! — Med andra Raden hav det sig nagot besynnerligt. Ingen af den s. k. förnäma verlden, d. v. s. en sådan som på en gang gör anspråk på att hafva fint lefnadsvett och fina kläder. vågar sätta sig der, Icke heller någon af s. k. hederligt folk. neml. lägre tjenstemannaoch borgare-familjer, vill der gerna taga sin plats — — och likväl finnes det knapt någon plats i hela salongen, hvarifrån så mycket vackert på en gäng framlyser. Denna rad är ett slags: in medio consistit virtus, en same lingsort för en lustig skara penaler feminin:e generis. smyckade offerlamm i lärtsinnets afgudatempel, utsluppna ur de gyllene bäsen för att lära sig gräta eller skratta af någon vacker teaterpjes. Mellan denna rad och binocklernas hvälfver sig en brinnande blickgang, immerfort understödd af upplangade konfektpåsar och höstfrukt. Tredje Raden intages till det mesta af ofvannämnda hederligt folk; dock år det stundom något blandsort deribland. — Sittande Parterren är deremot någorlunda jemt värderad. Der sitta tjenstemäån och minuthandlare, sådane nemligen, som se ut för att kunna betala 1 R:dr 16 sk. banko för biljetten. Fjerde Raden beherskas af hyggligt eller ibeskedligt solkfattigare tjenstemän. handtrerkare och musici på andra bänben och bättre tjenstefolk på den första. Mellan femte radens fond och sidor råder en betydlig skilnad, 1 dess fond sitta sådana. som väl anse det förenligt med sin plats i samhället, ehuru icke med sina tillgångar att gå på bättre platser, och derföre trifvas heldre i femte radens fond, bvarifrån de kunna se utan att ses. Men på sidorna hafva de egentliga hurrabasarna sin plats. Desse sitta ej; de ligga på magarna om hvarandra, och är det iftån dem de skarpaste opinionsyttringarna komma. Det är desse konstdomare i hoxbyxor och förskinn, hvalkande tobak och snus om hvarannat. som utdela konstens pris för aftonen, och kommer ofta deras bifall såsom från skyn, konstens och förnuftets bön förutap. Förgåfves hyssiar man från de andra platserna, när the Rabulister:: börja sina framropningar efter spektaklets slut; man öfverröstas och, når ridån till följe af någon af Direktionen gynnad sujetts framropning hastigt uppgår, instämmer slutligen i bifalls-kränet från höjden, som om man omedvetet ansåg sig böra skatta åt den högljudda solkviljan. Emellertid är det till denna rad teaterns sujetter lyfta sina ögon och sitt hopp — i dessa bänder, dessa grofra och beckiga händer, de öfrerlemna sitt väl och ve. Hur mången sjögast och jernbärare skulle ej, när de om aftonen återkommit i skötet af sina trasiga familjer, såga: denna hand, som nu tager dig, min kära hustru, i lufren, har nyss satt Teaterns alla artister i lufven på hvarandra: denna röst. för hvilken J, mine hungrige barn, darren, har satt Teaterns alla tungor i slagtordning mot hvarandra, — så att de till och med skulle åta upp hvarandra om de kunde. Men sådant är lifvet icke allenast inom Kongl. Teatern utan inom hela verldsteatern. Bisallet och smickret, förtjent eller oförtjent. är den mest välkomna och välsmakliga rätt, den måtte komma ur den sotigaste gryta. Teatern är och blir, detta oaktadt, ett bland våra gladaste tidsfördrif, när de långa vinteraftnarna komma. Under en god Direktion bör en teater i icke så ringa mon bidraga till den allmänna bildningen eller åtminstone gifva publikens smak en god och sann riktning. Ett hufvudfel i vär Kongl. Teater är den monopolrättighet, hvarmed den förqväfver m5jligheten att täfla med andra teatrar, samt dessutom tvingar publiken att tenmeligen dyrt köpa sig ett oskyldigt nöje. O! hvarföre fick ej Kapten L. uppföra sin teater! Helt andra Spektakler skulle här då hafva gifvits än dessa, som uppföras i hans Bihang till Sveriges historia !:c