lifstiden jagat på dörren, men som nu, seende sig omkring, huru ge på gron qvist komma kunde, börja dels kifvas och näbbas om artvet, dels para sig tillsammans i hopp om god framtida utkomst. Dock hållen er i skinnet, mine herrar! publika afgifter och testamenten skola först utgå, och skiften sedan, efter hvad Jag i thy mål bjuder. Derföre upp med mipnets dawmiga sSkräpkammare, och lätom ass undersöka, hurnvida något fynd finnes, hvartill staten förbehal;it sig lösningsrätten, och om för öfrigt vintern efterlemnat något kapital, tillräckligt för kommande dagar -om det är af löpande natur, eller ett af dessa fixa, som, i brist på underhåll, äta upp sig sjellva. Den som närmast torde ba ett ord med i laget, år ingenting mer och ingenting mindre än Europa. Ser hon belåten ut med vinterns dispositioner? O nej! Lätom oss derföre teckna hennes bid, och vi skola snart få se, att-hon vunnit lika litet i förhoppningar som 1 utseende. Europa år en qvinna — det är naturligt, då man känner dess vekliga anda och det sått att knyta näfven i kjortelsäcken. hvaruti hon på en sednare tid synnerligast utmärkt sig. Förr flaxade segerns örnar kring hennes grönskande brudkrona; nu finnas der blott ugglor i måsen. Förr svängdehon i väldig svärdsdaus al sin brudgumme, den store Korsikanarn; pu, sedan den väldige af svartsjuka rivaler tvungits att på sin lyckas sotsäng vexla förlofningsringar med S:t Helena, har äfven hon vexlat sin segerprydnad mot den urgamla konservativa bindmössan. — Se henne, der hov sitter på Asiens kullerstol med sin ända Turkiet, allt mer och mer blottad mot Egyptiens jeruris, och tager sitt fotbad i Medelhafvets vagor, hvaruti hon immerfort blöter den Italienska stöfrveln och den Spanska färullstrumpan. Uenues ben Italien och Spanien, hvilka förstörda former hafva de ej att framvisa? Åro de ej utmerglade, utlakade och uppfrätta af Papisteriets vigvattens-omslag? — Grasserar ej i dem den förfärligaste podager, alltifrån den tid da Europa förkylde dem i slierarkiens grifthvals) — Förgäfveqvacksalfvar Pafven med sina kardinalkurer i ena fotleden, under det att Don Carlos, Maroto, Cabrera m. fl. göra sina anatomiska operationer i den andra — ja till och med ända ner i stortån Gibraltar sprider sig deu olycksaliga gikten. Den ena knåskaln Schweitz är visserligen fri, ledig och bastant; men så är deremot den andras hvaruti Fransmännen hafva sin tummelplats, desto kinkigare, vrickad och illa hopsatt. Knappt har den ena ministeriella benskärfvan värkt ut, förrän den andra börjar sticka och suppurera. för att undergå samma procedur — och liksäl är denna knäskål, så hoplappad och omplästrad den än är, den fastaste stödjepunkten för det arma Europa. — Ån hennes mage då? Stackars Tyskland, du som måste smälta rätter af alla slag, fran och med de hardtuggade knallarna i det Hannoverska Hofbageriet till och med de lösliga vitterhetspastejerna från dina lärosalars masugnar, huru väl behöfde du cj ett nytt Napoleontiskt purgationsmedel, för att klara så väl det politiska som det litterära tarmkäckset och sälunda i ett slag häfva det fördersfliga förstoppningssystem, som allt mer och mer hotar att genomgräfva och inflammera din inre organisation och föra döden i dina inelfvor! — Från magen skrida vi nu öfver bröstet, och se med ledsnadhur det Belgiska modet i en hast sinat af, och derigenom förlorat de hoppfulla ammbarnen Luxemburg och Limbnrg. Hvem har orsakat detta kap? Din egen hand, o Europa! ditt England har gjort det, denna hand, som i sekler kafvat fram sin egen bana i alla riktningar. utan att särdeles fråga efter kroppens öfriga lemmar. som simmande skurit verldshafven och beprydt sina omätliga fingrar med Indiernas guld och ädla stenar, under det bon med knytnäfven undersökt de öfriga semmarnas fasthet. — Dock fort-ättom vidare vär teckning. Ni komma nu upp till Danmark, Europas haka. men som denna tyckes nagot indragen och alldeles för mycket slåtrakad. så kunna vi öfver den Oresundska munn-kollan göra ett språng till den länga näsan Skaudinavien, enda lemmen som aterstår af det nordiska hufvudet. till formen snarlikt kalkonens, ehuru till sitt inre fullkomligt -kiljande sig från dennes gödda natur. 0, det var en tid, då hela Europa skältde, hvarje gång denna. för sina Finnar så respektabla, näsa nås-; då ur densamma ftortryckets busar gingo och blödde tör Europas am våt-friljet och ära. NU. inproppad med den ena snusportionen efter den andra, nyser den icke mer. Pa dess nästipp Norrige koncentrerar sig visserligen. näsvist nog, frihetens morgonrodnad; men kring dess öfriga sidor blånar finkeln i förökade grader, nationalfärgen till ära: och dessa Finnar. med hvilka hon hade allt gemensamt, samma vålständets gulddosa, samma konstitutiva näsduk, sletos blödande ur dess sköte. Detta är således det enda som återstår oss, efter sedan Österns Petrus högg det Aländska örat af oss och satte deruti den blyring, som hotar oss. och som, kanhända en vacker dag. en ny Sviagris, skall flertusendfaldigt droppa af sig. för att, på Indiskt mod, haka i det fosterländska näsbrosket. — Men glömmom icke Europas breda rvagtafla. på hvilken Ryssland, en förfärlig puckel, trycker och sväller. — Dock hejdom svartkritan! Vi hafva ju bilden af Europa färdig, och på samma gång det resultatet, att den är ofärdig, en krympling med gamla Undergikt i fötterna, orons rheumatism i hela kroppen och despotismens puckel på ryggen. — An hufvudet då? frågar läsaren. — Att finna det, är lika svårt, som att finna nordkap; — du mötes af egoismens isberg på hallva vågen, hvaremellan krossas de chevalereska idaernas ångskepp. Vänd derföre om medan tid ännu är: och, på det du sjelt ej måtte blifva förfrusen, svep in dig i talamodets farskinnspels ända upp öfver öronen, och tacka Försynen. om du ätminstone kan hafva ögonen uppe att se med. Har Enropa. sådan hon nu presenterar sig, något att ärfva, eller, i egenskap af Testamentarins, att utbekomma efter den afsomnade vintern? Vi svara. utan vidare betänkande: nej. — Millioner krypdjur har hon visserligen förlorat ; men millioner dylika fatt igen. Nillioner förhoppningar hafva bunnit bryta af sig benen mot verklighetens grafstenar; men millioner af samma slag strutta redan deröfver med nytt lif. Hvad gagnar det väl för öfrigt, om hon för hvarje dag blir rikare på ider, när hon alltjemt blir sattigare på medel till deras åskådliggörande i sinnligheten? — Floder af vin och tårar hafva böljat om hvarandra; skrattoch handgevärssalfvor vexlat med hvarandra: mången kind, liksom mången opinion, skiftat färg; detta oaktadt, är du dig lik, o verldsdel, med dina strider och fröjder. Ett finnes dock hos dig. hvilket halsduksformigt drager sig allt härdare kring din hals, nemligen fr .. .1.. Ng te detta strypsvstem, om möjligt, allt mer och mer ——— —— — — —— —