Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 mars 1839, sida 2

Aphorismer. Ju flere lagar, dess flera brott. Uppenbarelsen är Debet, Ertarenheten Credit af Öfvertygelsens Conto. Då de gå ihop, kunna vi med säkernet bygga på resultalets rigtighet. Anciennitetsprincipen vid befordringar förekommer mig lik tuggans rättighet att sväljas, den må nu vara tuggad eller ej. sedan den väliats sin behöriga tid i munnen. Ofta uppstår likväl indigestion deraf. Bald ists voruber und der Erde geb ich, der ewigen Sonne die Atome wieder, die sich zu Schmerz und Lust in mir gefigt. Talbot i Jungfrun af Orleans, uf Schiller. Menniskan kan liknas vid en bokiryckar-form. Småningom sammanfogas de särskilda bokstäfverna och tecknen af den stora Koustförvandtinnan, Naturen, tills den. ändtligen färdig, visar ett mer eller mindre ordningsfullt helt, innehållande ibland en hög, ibland ingen mening, blandad med fler eller färre tryckfel. Då den blifvit begagnad till den bestämda upplagan, för spridandet af sina rigtiga eller origtiga satser, af sin vishet eller vantro, i det den sjelf blifvit ständigt tryckt under ödets stora, tunga press, söndertages den åter af samma hand, som sammanfogat den; hvarje särskild del, hvarje atöme, lägges i sitt behöriga fack, men anden lefver beständigt i sin fullkomlighet eller ofullkomlighet, i sina efterlemnade verkningar, såsom tryckformen uti de aftryckta exemplaren, och prisas eller förkastas af den store, oväldige recensenten i evigheten, Denna uppiösning kalla vi hos menniskan. död. I rr