Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1839, sida 2

kalla henne behagsjuk; ty hon spelar ej i sin mångfald af förändringar för att väcka sinnliga begår, utan för att förkunna sin skapares ära. — Snart upprinner Anemonen, omgifven af en vid mantel, och höljd af en skön dome. I mantelns lätt böljande veck skådar du en ädel vårdslöshet, i dess vaggande ständare, den noggrannaste öfverensstämmelse. vi skulle vilja kalla henne trädgårdens adel, om naturen gjorde någon skilnad på sina barn; ty den tycks hafva lärt den egna konsten att förena enkelhet med förfining. — Samma månad frambringar jemväl Ranunlteln. Stolt och behaglig utvecklar den rikedomen af sin bladkrona, och tillegnar sig smäningom, den älskligaste emalj. Naturen synes mer och mer fullända sin alstringsförmäga. Mästerligt blir hvad hon nu frambringar. Samlingen krönes af Liljan och Rosen, hvilkas höga behag ådraga sig hvarje blick, hvilkas berusande doft tjusa hvarje sinne. Rosen förenar isynnerhet alla öfriga blommors fullkomligheter, likasom skapelsens ros, den fulländade Menniskan, alla öfriga varelsers. Så snart blomsterverldens drottning visar sig, upptager hon så hela vår uppmärksamhet, att vi knappt sakna de försvunna. — Låfkojan och Neglikan uppträda imellertid, i sin mångskiftande rikedom, såsom ej förkastliga medtåflarinnor, och den senare utmärker sig isynnerhet genom den trohet, hvarmed den, tillika med Tusenokönan, stannar hos oss under alla årstidernas skiften. Medan andra endast göra oss förbigående besök, förblifva dessa säsom hemma, snarare än säsom gäster, i våra trådgårdar, och förena troheten med behaget. Slutligen anlända Ringblomman, Astern och Eternellen, och påminna oss ljuft om allt det skönas förgänglighet på jorden, om dess nedsjunkande i grafvens natt, ty endast om natten lysa stjernorna; men slutliga pånyttfödelse och oförgänglighet i Evigheten.