Tiggeriet. Tiggeriets afskasssande vore visserligen en förträfflig sak: men låter den sig också göra vid Europas närvarande statsförfattning? Vi frukta, nej. Dertill äro lättingarne för många, arbetarena för få. En falsk medlidsamhet gör jemval sitt att motarbeta det ondas afskaffande, t. o. m. i de lägre klasserna, som också, af brist på arbete. emedan industrien är i läperrall, till följe af allas sträfvande från de närande till de tärande klasserna, oftast äro i verkligt behof. Men antagom också, att genom vaksamhet, ändamalsenliga arbetsinrättningar och skolor, det öppna tiggeriet på gator, gränder och i hus kunde hämmas, så skulle dermed endast vinnas, hvad som vinnes genom andra förbud, att nya sinnrikare utvägar uppsöktes till tiggeriets bedrifvande, hvarpå man i länder med de strängaste fattiglagar har många exempel. — Detta är likväl ej det för staten menligaste tiggeriet. Det värsta af alla tiggerier är det som bedrifves i de höga och högsta kretsarne, dit alla dessa guldbroderade. betitlade, bestjernade och bebandade lättingar, som landets idoge skaffare mäste föda, trängas, och hvilka än ödmjukt krypande, än stolt pockande, om ej hotande, tigga eller slitas om de bitar, som ofta maste hopsamlas från fattigares bord. Dit har det onaturliga af vår verldsdels samhåällsförfattning bragt det, i det den predikat, att folket är till för de styrande, ehuru dock de styrande ej vore till, utan folket; och ingen annan borde kunna komma i fråga att styra och stödja andra, än den som först visat sig kunna styra sig sjelf. Om detta blefve principen, skulle man ej mer se alla sträfva att blifva styrande, för att för intet få tära på landets merg, utan tvertom alla beifra sig att förskaffa sig en egen, säker grund att stå på, innan han hoppades kunna vinna inflytande på andra. Der denna princip deremot ej är radande, och ännu är ingen utsigt att den någonsin blir det i vär murkna verldsdel, der skall, inom kortare eller längre tid, dessa höga tiggare snart göra alla som födde dem, sjeltve till tiggare, och så hela staten förvandlas till en tiggarkolonie. Kanske att då den förlorade jemnlikheten och jemnvigten åter torde inträda , när statens begge vågskålar, de tärande och närande, blifva lika tomma.