Från Redakt:s Korrespondent. Stockholm. den 8 Mars 1839. Oförmodadt har vintern här i Stockholm knäppt till på rent allvar 3 i går hade vi 18 graders köld, och Stockholmsboarne tycktes ovanligt lifligt trippa öfver den knarrande snön. Det är ett märkvärdigt förhällande emellande hettan och kölden i den yttre naturen och hettan och kölden i menni-kohjertat. Menniskan är aldrig latare än under en het sommarhimmel, hvaremot hon aldrig är rörligare än på den kalla vinterdagen. Det ligger något högst roligt i att från Norrbro t. ex. kasta en blick på de deröfver om hvarandra ilande personagerna, at hvilka alia bära frost i håret och polisongerna, der de finnas nen l. och således lalesammans se ut som springande gubbar med den röda nåsan ett godt stycke framtöre, och de gatoscherade fötterna under ett beständigt slintande och struttande. Der en diqnitär i sobel. der en tjensteman i kappa med skinnhrage. der en borgare i kalmuck, der en annan arm syndare i bara bussarorgen och bolstervarsbyxorna — alla hafva lika bråttom, alla springa i kapp. och andedrägten, så andefattiga de för öfrigt kunna vara, stå ur deras munnar som röken ur öngpmachiner. An våra fruntimmer då, dessa värm ans och liflighetens centralsolar? — O! vi vilja ej tala om dessa yllebeklådda, som med sina vattenämbar i banden eller smörknyten under armen. springa kring gatorne nästan så godt som med blottade armar och barhalsade som om de vore på dans — dessa kökens herr-karinnor, de se likvål så trankila, så ofrusna ut, som om de bure en hel köksspis under sina hjertan. Nej, se denna gentila i skinn, eller, rättare sagdt, i pelsverk — ty skinn hafva vi ju alla? — från hufvud till fötter ombonade. på mångfaldigt sätt dyrbara. dam, hur varligt hon framskrider på den hala snöskorpan. med sitt småleende lika kallt som den luft hon andas. O! hvad det mätte vara ljuft för eder, mina damer! att så der vandia ut i den kalla naturen. der edra kinders blommor skina bjertare än vanligt och der vinterns lätta, hvita blonderflor sväfvar förskönande kring edra anleten! Hvad betyder väl den lilla snufvan och hostan när qvällen kommer? — Det finnes ju fläderth och bröstkakor och — varma tåcken, törlåten mig denna prosaiska benämning! Då ni ej behöfven svettas för er välfärd, fån i åtminstone göra det för er helsa. Ån slådpartierna daå; J, mine Götheborgare af båda könen, som sällan hafven slädföre, kunnen naturligtvis, oaktadt alla de partier af alla slag ni uppgören. icke göra eder ett riktigt begrepp om hvad man bär i Stockholm menar med att uppgöra ett slädparti — den enda lyx, hvaruti ni af nöden tvingens att blifva efter oss. Föreställ dig en vacker vinterdag, se hvilken ramsa af slådar; den ena vackrare och bredare än den andra, och, när du ser de stora och feta hästarne, kan du redan känna, af hvilka slådpartiet är uppgjordt. Om hvardagen draga dessa hästar fat med öl och bränvin: om söndagen draga de patronerna sjelfva med deras hustrur och barn. Bryggare och Distillatorer af alla grader hafva uppgjort detta parti. Allt ser bastant och dugtigt ut — hästen, slädan och patronen. Fattiga, magra Kongl. Sekreterare och Notarier köra för deras döttrar. En stark måltid på något af utvärdshusen väntar och emottager sälskapet, som genast skyndar från slådan till bränvinsbordet, och — innan dagen förflutit har mycket distilleradt försvunnit, mången butelj blifvit upphkorkad. mången patron öppenhjertlig m. m. Se der har du ett annat slädparti. Det anländer från skeppsbron stolt och gravitetiskt. och förer med sig icke Riddarhusmen Börs-Adeln med dess Grosshandlare och Mäklare ÅcC. Drängar i björnskinn stå bak på hundsvottarna. För deras döttrar köra fattiga. magra Gardes-Officerare. Sälskapet gör en tur utom tullarne och återvänder derefter för att taga middag hos nagon at de mäktigare pepningenagnaterna, hos hvilken på aftonen äfven år bal, till stor gamman för damerna och kavaljererna, af hvilka de förra sinsemellan börja efterräkna hur många guldtrådar kunna