Från Hedakt:s Korrespondent. Röpenhamn, d. 3 Mars 1839. vären nalkas, luften år mild, Ärkorne sjunga högt i skyn, och sjömännen åro redan vid varfven sysselsatte vid Rngbåtarne, för att sätta dem i ordning till ava särder. Ej mindre glad än lärkan är jag, ty snart lägger sig deu väkliga Löwent vid reddev, och då farväl Köpenhamn! Emedlertid, om man förnyar den frågan. som man vål redan tusen gånser gjort mig: Ånå! hvad tycker ni om Köpenhamn ? så, sannerligen jag är rätt ense med mig sjelf hvad jag skall svara. Rosenschöld kallar Danskarne den godmodige Natiou, och det kan han väl ha rätt uti. Man gör sig om Danskarne i Sverige i allmänhet det begrepp, att de icke äro hvad det här kallas: lige frem. Detsamma tro Danskarne, besynneriigt nog, om Svenskarne, och så länge en sådan fördom existerar, lärer icke förtroendet emellan nationerne sullkomligt kunna bli äterstäldt. Menniskornes karakter antager vanligtvis något prägeln af den natur hvari de Eftu. Så äro Nordbaen och Schweitzaren, som lefva i en djerf natur, omgifne af berg och öiverhävgande klippor, af ett modigt och snart sagdt klippartadt sinnelag. — Dansken deremot. som lefver i ett slätt land, Är mera Jemn till lynnet och mindre benägen för äfventyrliga företag. Detta yttrar sig i det allmänna lifvet i en viss tröghet, som den, som fatt ett mera lifligt lynne, har svart att finna sig uti. Så har jag ånnu icke en enda gäng på Theatern igenkknt dragen af en verklig enthusiasm. Bifallsyttringarne kominn vanligtvis blott ifrån några vissa g parterren, och synas mera framkallade af vand öfverläggning, ån af hänförelse. Ett sådant bifall år en lön, i reda penningar, som husbonden (pupliken) betalar åt dess tjenare (konstnären); — den sanna entkusiasmen, ögonblickets barn, år ett blomsterregn, som från höjden faller ned öfver konstnärens hufvud. Mången tycker att det törra är mera reelt — det kan icke bestridas — och just i detta ord ligger en förklaring. hvarför det senare är mera att värdera. Således! om någon frågar mig: Åhvad tycker ni om Köpenhamn? svarar jag: (Gud bevars. jag tycker rätt mycket om en god kopp Chocolad — men icke skulle jag vilja lefva af chocolad i all min dar. : Äfven hos de lägre folkklasserne röjer sig denna brist på liflighet i lynnet. Jag hav vid flere tillfällen iakttagit det, och bland annat häromdagen, då jag begaf mig ut till ett stålle i närheten af Fredriksberg, der man skulle, som det kallas, sticka till Stråmant — en gammaldags folklek, som utgör ett slags carnevalsnöje, emedan den hvarje år lekes blott under första veckan j fastlagen. Den går så till, att en sigur. grannt utstyrd och uppstoppad med halm, sättes på eu stånz, hvarefter bonddrängarne till häst, beväpnade med pikar, under full carriere. hvar efter annan hugga till den stackars mannen, Ända till dess att han alldeles faller sönder. En oräknelig folkskara hade tagat ut för alt Åskåda denna lustbarhet, men hvarken de som deltogo i leken eller åskådarne syntes animerade. I dag har jag sett någonting, i mitt tycke fullt ut så lustbart, fast det var en actus som skulle låtsas vara ganska allvarsam. Tvenne Häårolder, i mantlar af rödt sammet, brodderadt med Danska vapnet, hafva. åtföljde at ett detachement af Lifgardet till häst. ridit omkring gatorne och Vutbasunat att nåsta Onsdagen Konungen sätter sig i den Höiste Ret. Äfven i dag bar jag skledehaft en bekräftelse derpå, att det icke är mer än ett steg emellan det sublima och det löjliga. Inom få dagar ger Kellermann på Kongl. Operan sin andra Concert. Hur gerna man vill höra honom, torde bevisas deraf, att alla biljetter redan för fjorton dagar sedan voro utsälde. Som han snart kommer att lata höra sig i Götheborg , så torde det ej vara ur vågen att här göra en expos af hans talant, sådan jag uppfattat densamma. Hvad således först tonens renhet beträffar, kan han svårligen finna sin måstare. Hans venstra hand kan snart sagdt icke gripa felt. I hans högra arm deremot skulle jag önska något mera styrka. Att han äger den fysiska styrkan, såtter jag likväl icke i fråga, men, efter de preestationer jag hittills af honom hört, saknar han den energie och förmåga att tirer le son, som t. ex. Sainton i så hög grad ågde. Det elegiska, sentimentala har tyvärr i senare tid så fått magt med ej allenast våra poeter, utan ätven tonkonstnärer, att om det icke år suckar och gråt i tonerne. så år det icke väl. Hvilkendera genren man mest älskar, beror på iudividualiteten, och att Kellermann, i hänsyn till de serskilda nationernes karakterer, är mera egnad att behaga j Danmark än i Sverige, tror jag, likasom jag numera ej finner det ringaste besynnerligt uti, att Sainton ej gjorde hvad man kallar Iyckat här, ty bans manliga, friska spel kunde icke här finna oenklang. I Hamburg deremot har ban gjort verklig furore, eler, för att tala rigtigt comme il faut, gjort Pfanatism. Emedlertid skulle det vara bra enformigt, om alla Konstnärers talang skulle åga samma karakter. och deriör vill jag gerna medge, att Kel:ermanns