Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 mars 1839, sida 2

men huruvida en sådan reaction år önskvärd eller behöflig, det är deremot den, som betraktar sakerne från fjermare håll desto mera qvalificerad att urskilja, som de smärre objecterne ej taga hans intellektuella synorganer i anspråk, och han följagteligen är oförbindrad att fatta vuen mera en grand. Alltså! låtom oss återgå till det ögonblick, då lösen gafs åt reactio. nens hjeltar. Det auses ju hafva skett genom Friherre Palmstjernas famösa tal. Det finnes tvänne sått att göra det onda i politikens verld — det ena sker genom dumhet, det andra genom beräkning. Om en, som i samhället eljest är allmänt känd för patriotism och kärlek till sanning, låter af egen välmening och andras illpariga öfvertalande narra sig att uppträda såsom organ för ett parti, som är stadt i behof af en offentlig opinionsyttring, för att inbilla den i allmänhet kortsynta massan att ätven deras tro duger till något — om en sådan, såsom i fabeln Bocken, reser sig opp på tvenne fötter, för att af välmening hjelpa en kamrat ur brunnen, sä, strax är en Räf färdig att hoppa upp på dess axlar — och, sedan han väl kommit upp, skratta åt den stackars Bocken. Och det har gått som det vanligtvis brukar — alla grondera öfver Bocken som hjelpte Räfveu ur gropen, och under det att man förspiller sin tid med att sata Bocken bli fullkomligt öfvertygad om sin dumhet, låter man Räfven obevakad springa omkring och på nytt plundra hönshusen. Måtte man, nästa gång man får Råäfven fast, bättre veta att bevaka honom! Friherre Palmstjernas tal var tör öfrigt, såsom oratorisk produkt, allt för insignificant för att kunna tjena till annat än vehikel för mera djupgåevde beräkningar. och ganska såkert är, att icke det beräknande partiet ett enda ögonblick fästat sig dervid, om icke Baron Palmstjerna i allmänhet vore känd för att hysa medborgerliga tänkesätt, och äfven i sjelfva talet några frisinnade yttranden förekommit. Någon styrka för opinionsyttringen skulle väl äfven sökas deruti, att några Possessionater från det feta Ostergöthland deruti deltogo: men för min del förmodar jag att det icke fallit större portion af skarpblick på possessionatens än andra någorlunda upplysta medborgares lott, Uvarföre man väl maste antaga, att appell kan göras emot deras dom i en traga som så helt och hållet fordrar sin man som den om tryckfriheten, samt huruvida den blifvit rätt brukad eller icke. Hade det deremot varit fraga om sädesriortröskverk, stångjernssmide och electoral-får, så skulle jag med vördnad hafva erkänt possessionaternes dom. Det känna nog skalkarne äfven, men det är just på possessionaternes välförsedda lador, ladugardar och magaziner, som de mest spekulera, ty de veta att intelligensen, åtminstone tör en tid, kan qvälvas under materien, och, i enlighet härmed, hur lätt det är att inbilla hopen, att den som har många stångjernshammare, många Oxar och många Får maste hafva en bastantare och pålitligare opinion än den som har fa eller inga stångjernshammare, Oxar eller Får. Så ungetärligen tyckes mig snaran i detta ögonblick för tryckfriheten vara utlagd. Det rållrisa i tryckfrihetens chatierande skulle ligga deruti, att man bör straffa barnen för deras säders missgerningar, intill tredje och fjerde led. Den stackars tryckfriheten bör plikta för de missgerningar som blifvit begångne af Brefven om ställningar och förhållanden, Rödaoch Marmorerades? böckerne m. fl., på samma sått som ett helt härad måste erlägga böter för ett inom detsamma begånget dulgadråäp. Huru pass nobel denna juridiska åsigt är, lemnas derhän. Kanske förebrär man mig, att jag på samma vis nämner Brefven om ställningar och förhallanden samt Röda och marmorerade boken. Jag medger att det är orätt, om man afväger den talang, med hvilken dessa serskildta litterära foster äro författade. Ser man deremot på deras moraliska ursprung, så befinnas de vara temmeligen nåra beslägtade. För min del har jag alltid, da jag läst dessa skrifter, och bemärkt deras eflekt, tänkt på det gamla ordspraket, som säger oss hur det skall gå för att Åbonden skall tä igen sin ko, och så taget kan man gratulera sig öfver att de konunit till verlden, men den immoraliska grunden qvarstår dock alltid, och just det är, efter mitt begrepp. det hufvudsakligaste felet hos pressen. att den, saknande förmåga eller energie att på den oppna, lagliga vågen vidtaga åtgärder, på det att bonden matte fa igen sin ko, nöjt sig med att klappa i händerne åt de trätolystne subjekternes mot hvarandra utöste injurier. Pressen har, (som jag vill hoppas). sans y penser. befordrat en dalig sik, och derföre är det icke så alldeles orätt, om den derföre något far lida, men sjelsva tryckfriheten bör väl icke komma att sta cmellan för pressens skull. Det är på denna våg, som en reaction af pressen sjelt bör företagas: sker den icke, så skylle den sig sjelt för töljderne. Fer i RT AR AT LENA