Frän Redakt:s Korrespondent. Stoelcholm, den 22 Februari IS39. Med stor förundran låste vi ett i Göthen infördt bref från Stockholm, i hvilket det omtalasatt fattigdomen och bristen härstädes redan hunnit samma höjd som förlidet är vid denna tiden; ja vi tro nästan, att det deruti till och med stär, att dessa samhällsolyckor grassera törfärligare nu än förut. Det torde kanhända vara bekant, att vi, som ha den sran att då och då skrifva till Götheborg, äro langt ifrån att vara bland dem, som kunna vara varma om loftungan, i det ögonblick då nöden star i trasor och fryser vid dörren; som tro sig med smickrets rökpulfver böra kringhvirfla eländet, att dess bleka förtärda anletsdrag icke för skarpt mätte bryta af mot den välgödda belatenheten på turkiska mattan eller sidendivanen; som i det lilla goda, som nagon gang sker och händer, se ämnen till väldiga deputationer och parentationer. och i det myckna onda, s:u ur alltför hemmastadt här i verlden, idel fantomer, uppjagade ur intot al illlrisjan och afonden — nej langt derifran; — men öfverdrifra det ena eller det andra och sålunda på det enas bekostnad förhöja eller försvaga det andra. är för oss lika omöjligt. — Hade Korrespondenten i Gotheo yttrat. att svåra omständigheter, så till sägande, äro hufvuddragen i hubsudstadens ekonomiska fysionomi, så hade han visserligen haft rätt, emedan bristen på penningar i storlek icke kan jemföras med något annat ån tillgången på Cessionanter, och hade detta då på langt när icke bordt betraktas såsom en nyhet, alldenstund detta förhallande är, att vi så må uttrycka oss. busrurmt hår på orten; men att vilja påstå. att det lanc den nusta toli-Klassen, d. v. s. den som står i den omedelbaraste beroringen med nöden och dess följder, står så illa till som i Görhen förmhles fir Anon lyckligtvis ogrundadt. Iche heller har kölden härstädes annu varit så stark. tt nagra dess följder af betänkligare art vore att befara. Om ett sadant olyckligt förhållande, som i fjol vintras, härstädes skulle intrthdda, ar det visserligen en sanning, att välgörenheten, som då var på modet, icke nu mit oden grad vore att påråknva: omen ännu hafra vi lyckligtvis ci varit i tilltdte att se denna sanning ånyo adagalagd; ännu, etter hiod Fonsan-lingarnes Presterskap och Fattigdirektioner för oss hiafva uopgiftvit, ingen nod radande, som på ett eller annat sätt kunde öfverstiva den vanliga. Potåter finnas i öfrerflöd, och den ved, som finnes upplagd för de fattiges behos. har på längt när ej medtagits. Hurndant det innan naren han äblifva. torde väl icke heller så bestämdt kunna uppgifvas. Sakerr ar dock, att man gjort alt för att, om ej förebygga, åtminstone lindra nöden, om den härstädes skolle inträtta. I. ik eÅ finnes det ett slags menniskor. som med en viss tillförsigt blicka mot det möjligtvis Hmande onda: nemligen bränvinsoch spanmålsspekulanterur. De köpa in så mycket de kunna och sa fort de hinna, men aft de likväl ej alla t:wo lika hägade att på spekulatienen såga nåera betydligare kapitaler, vill jag af följande sanna berättelse söka visa, hvilken derjemte kan lemna ett litet bidrag till historien om det i Svenska lynnet rådande spekulationsdifvet. En ordinari Lenbetaman i kIufvudstadens Uppbördsscerk hade, för några dagar sedan, med en summa af omkr. 10.000 R:dr B:co rest till Sala, i afsigt att uppköpa spanmal. för att längre tram kunna förtjena derpa. Anländ till berörde stad. besökte han genast, med den runda summan på fickan, en bekant beskedlig borgare, som derstädes var husägare och, som jag tror, äfran Garfrare. Embetsmannen framlade inför borgarens ögon de sköna sedlarna och på det adelmodigaste sätt erbjöd honom att. utan allt penningebidrag. blifra medspekulant. Borgaren blef förtjust. hvarefter den högkåle herren gick honom närmare på lifvet och utvecklade sjelfva planen och vilkoren. Han skulle nemligen, när varen kom, minst förtjena 3 R:dr R:gs på hvarje tunna: men ädelmodigt ville han åt sin vån Garfvaran afstå I Rdr. Garsvarens ansigte började skina som det rödaste saskan. För allt detta fordrade blott Embetsmannen att Garfvaren skulle värda den upplagda spanmälen och dessutom en annan småsak, nemligen den, att till säkerhet för de af kapitalisten utlagda penningarne och den deraf till 2 R:är per tunna, förläggaren tillsallande vinsten lata inteckna sin egendom med thy åtföljande Garfreri. — Var Garfvarens ansigte förut slätt som saskan, säg det nu deremot så oberedt ut, som den färskaste oxhud. Skall jag låta inteckna min egendom, ropade han, till hypothek för pengar, som jag aldrig fått och tör en vinst, som kanske aldrig blir af: — Men 1 Rilern som ni förtjenar! iopade Embetsmannen, hvars ansigte blef svart som bläck. — 1 R:lern min herre, genmälte Garfynren; för hoppet om denna osäkra 1 R:r skall jag således utsätta mig, min hustru och wmina 12 barn, för att möjligtvis blitva hudflängde från topp till tå — nej jag tackar, jag. Förfriflad aflågsnade sig den store spekulanten från den råbarkade Garfraren, reste tillbaka till Stockholm, utan att hafva köpt mer än nägra kappar hafre till sin häst, och slutade sin stora affair med förlust — icke allenast af respengarna, utan äfven af l månads ränta på 10.000 R:dr. Således har, genom en enfaldig småstadsborgares fördömda obillighet, Sverige förlorat en stor affairsman och spanmåln en stor afnämare. Nil nisi bonum de mortuis ! —e. Från Redakt:s KorrespondentKöpenhamn, d. 24 Februari 1839. A... hf sn cla :3:. 414 A.