Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1839, sida 2

Musikalisk Kärleksvisa. Du! mitt wi, re, mi, fa, so, lay mitt allt, du söta, lilla! Tacendo är ej längre bia, vid pausen tårar trilla. Nu hjertat presto öppnar sig till Thema alla breve dig, det skyndar att sig vålja Och Ouverture liksom Final är städse amoroso; dock osta jag, till eget qval gjort kargo lagrimoso, när hjertats ömma resonnance förnam den bittra dissonnance, som endast du kan lösa. O, Flicka! Du är consonnance till terzen i mitt hjerta! O, känn, när der blir dissonnance, känn djupet af min smärta. Jag sökte likvål längesen att finna grundton, klar och ren; när ger du an accordet? Säg mig hur jag bör sjunga, bur? Kom, mig accompagnera! Jag suckar moll, du blir i dur, vill mig ej secondera. I bas. i alt och i tenor min kärlek lika öppet bor; men din sopran vill volti. Mitt sine snart för dörren står, trioler slär mitt lijerta; udagialente tiden går, och dritter utaf smärta den sista andan ta ur mig, jag egnar derrescendo dig dock lifvets sista takter. Ack! snart uti allegro sig mitt tempa skall förvandla, om du con expressione mig blott dolce vill behandla. Då jublar jag i höga G och fruktar icke H ej b för lifvets alla noter. Canoniskt då skall allting gå, som vi må ereguera, vi korta themat då och då, för att det variera. Ej contrapunkt stör dig och mig, och instrument blir jag åt dig till älskliga duetter.