ELIIIA Matrosen. I.unkentus lik, har tiden återigen gjort ett väldigt språng in på detta år och lunkar detsamma allt närmare och närmare in på lifvet. Stunderna rusta sig, för att, när de ej sjelfva kunna rädda sig undan tiders dötvande vingslag, åtminstone så qvarlemna någon spån på minnets flod, till bevis på att de icke funnits förgäfves, utan visa, att de åga något, som kan flyta till efterverlden. År spånen af den art, att den låter förena sig med andra, kan den visserligen i sin mån bidraga till att framtiden får fast mark till fotfåste, men simmar den löst och utan ändamål på ytan, händer det att den antingen helt och hållet förloras ur sigte eller också högst otjenligt råkar in i det stora verldsmachineriet och, så obetydlig den än må vara, på ett eller annat sätt bringar det i någon oordning, d. v. s. gör det outredeligt för menskliga ögon. Men ingen predikan öfver denna text, som det må tillhöra den djupsinnigare att fjella och späcka! Oss må det blott vara förbehållet att göra en liten anspräkslös lustsart på det pelitiska sarvattnet, deruti nedlägga våra krokar och uppdraga atminstone nägra — munnsiskar. På hvilka fötter står nu Europas politiska figur? — Om man med fötter menar rörelsemedel, hvarmed man kan flytta sig från ett till ett annat stålle, fruktar jag att den alldeles icke har några sådana. Den förefaller mig snarare som en ny Daphne fastvuxen vid Jorden och förvaudlad i träd, med den skillnaden likväl, att inga lagrar utspringa från dess bjessa och att ingen sångens Gud helgar henne åt sig. Figuren står nu vå samma ställe som den i flera år stått, utan att gå hvarken fram eller tillbaka, och dess fordna lif och verksamhet tillhöra, snart sagdt, Diktens verld. Väl tror man sig, vid hvarje nytt års inträde, se förberedelser till stora saker, men når resultatet träder forskaren under ögonen, är det så litet att det knapt kan skönjas. Då måste man åter gripa till fantasiens guldinlagda förstoringsglas och kika så att ögonen kunna utträngas. Och likväl, hur man än kannstöper och kannstöper, har man slutligen knapt så mycket qrar, att dess innehåll kan skyla botten af en fingerborg. Läåtom oss beskåda figuren från alla dess sidor. Spanien, ruineradt i ordets vidsträcktaste bemärkelse, är väl den olyckligaste och beklagansvärdaste patient man kan tänka sig. På dig, om någonsin, besannar sig denna Despotismens hufvud-ide: att nedhugga trädet för att bättre komma at frukterna. Vårdadt af dina Carlar och Stinor, qvacksalfvadt af Cabrera och dylika Hotchirurger, när skall den dag randas, då du kan resa dina slappa och utmerglade lemmar från dödsbädden och andas annat än röken från dina brända tomter och ängorna från dina söners blodiga giafvar: Sedan århundraden voro på din jord de draktånder utsadda, lrarutur de harneskbeklädde hafva uppträdt i strid mot nvarandra, utan att någon ny Jason med gyldene skinnet fått afvakta stridens slut och lägga vantarna på den blodiga valplatsen. Qdadruppel-alltancen åskådar med lugn dina mordscener; ty gerna må dina sanatiske söner falla — den sköna jordlappen återstår likväl och, snarare än du tror, sramkryper kanhända ur alliancens mantel den nye Jason. Väl skrika några hetlefrade tungor om menniskorätt och stafsrått — de dararne! de förstå ej det fina af kraåksången. Frankrike, du hjertblad i den Europeiska solroaen, väl Örnar man i din Deputerade Kammare 5; men hvar äro väl de örnar du förr så ymnigt planterade på förtryckets grusade balverk? — Ilatva de då ej lemnat några ägg qvar efter sig på något ställe, eller var det de sista de värpte vid Autwerpen? Ankmässigt utrymde du Ancona; den Bonapartiska likören sran de Sehweitziska butikerna, så litet spirituös den än var, gjorde dig likväl yr i hufyndet; den Spanska violen later du guiasla lör dina öron, utan att råga ett enda handgrepp i dess applikatur för att upplösa den sasliga diseharmonien; af all andans kraft bäljar Belgien emot de 24 artiklarna, och du, som skänker lyxartiklar at hela verlden, kan ej sörmå dig efter-hänka din politiska anförvandt dessa 24, hrarom striden gäller — — men hvem känner väl de fina trådarna i den konstiga väfven, eller, rättare sagdt. hvem känner den ull, hvaraf de äro spunna? En stor nation är du likväl, och kinkigt torde det derföre blifva att af den judande vältaligheten i din Kammare vilja sluta till det kärnspråk du i en framtid skall tala. Hjertbladet i den stora solrosen är du likväl, så vänd sjelfva rosen än må vara mot öster, och Ryssland förstår nog att vånda bladen så, att de bibehålla rigtnivgen, utan att tillsluta sig för det mörker, som gapar emot dem. Såga hvad man såga vill om detta land, det språk det förer är atminstone så till vida populärt , som det ej behöfver öfversättas på framtidens bekostnad. Hotar dess jerngissel, så vet man åtminstone hvar slaget skall drabba. och skylle man sig sjelf om man är blind. Ur denna gissel har likväl Greklands pjelfständighet sprungit, och hade Europas civiliserade stater gjort Polen samma hederstjenst som Ryssland Grekland, hade Polen i mer än ett afseende blifvit pålen mot Österns barbarism. Att Ryssland går fram, lärer väl således ingen vilja neka, och ej heller är det nagot nytt, om också framgången för nägra ögonblick hämmas af Tseherkassiens klippor och mod — ja i trots af sjelfva , j England, hafvens mägtiga drottning, som, enligt Dagligt Allehanda, under det förflutna året betedt sig som en verklig politisk hvalfisk, hvilken kastat sina förfärliga vattenstrålar ån i Turkiska Seraljen för att hämma och mota det Ryska inflytandet, än i Persien för att uppfriska Kabuls Furstens temmeligen torra rättigheter, och än — Gud vet icke hvar! Huruvida några dammar derigenom bildas, är icke så afgjordt; men att i Ostindien ystas tillsammans de ider, som en dag skola blifva Ryssland nog hårdsmälta — så tror man i allmänhet; men detta hindrar oss likväl icke från att tro, att Spanien och Polen äro fläckar, dem England, så stort vattenförråd det än besitter, icke så lätt kan tvåtta sig ren ifrån. Holland och Belgien rusta sig till strid emot hvarandra, och bvarföre? — Belgien är en kontraktsbrytare, säger man: men hvar hafva vi väl kontraktet: Hvilka hafva underskrifvit det? — Monne Belgien? — Nej, en tertins interveniens, den femhöfdade Konserensen, kom och sammankokade soppan, utan att bekymra sig om de färmente Kontrahenternas smak. Oafredd fick soppan stå nägra år, utan att hvarken Holland eller Belgien visste hvem den månde tillhöra. Slutligen faller skålen af sig sjelf på Belgiens läpp och — GE