2c2 —— — Från Redakt:s KorrespondentStockholm, den 22 Toutari 1839. Jag hade den äran att i min sednaste artikel göra en lika obetydlig som oskyldig expost af hur ungetär det star till med vissa näringsgrenar här i Stockholm. Väl vetande att ett närmare skärskädande af detin ämne ej kan ligga inom gränsen af en Korrespondents förmåga, som, elmru möjligtvis icke alldeles så främmande för National-ekonomiens studium, likväl känner med sig sjelf, att mangårig erfarenhet erfordras för att från bestämda principer kunna utveckla grunderna för nationalvälständet, vägar jag likväl tro, att det ej skall tagas för mycket illa, om jag en och annan gång vidrör ifrågavarande ämne. Jag anser mig derföre, för att ej helt och hållet blifva räknad till dem. som anse för ett behof att skrika mot allt som sker och händer i statsmachineriet. böra nämna något, som i dessa dagar händt här i Stockholm och hvilket skall bevisa att det i vissa delar ej gar så bakvändt som man tror, skattande mig för öfrigt rått lycklig att denna gang hafva någon annan än klandrets och missnöjets röst att höja. I fjol våras, ungefär vid islossningen eller rättare sagdt då sjöfarten öppnades, hände sis att på samma gång en af våra gumla tillfrusna nationalfördomar lossnade och upptinade, hvaraf följden blef att vid skeppsbron håärstädes öppnades en Inrättning — huruvida densanuna bör låknas till skråeller fabriksväsenudet. lemnar jag åt läsaren att afgöra — hvaraf man trodde siv böra törvänta att det allmänna välståndet, åtminstone i hvad en viss det af sundhetspolitien vidkommer, i cj så ringa mon skulle befrämjas. Inrättningen blef. enligt det gamla Svenska maneret, ganska knapphandig, emedan de statsfruntimmer, som å nämnde Inrättning ätagit sig Muivadstadeus helsovärd, voro, i likhet med våra statsmän, alltför sataliga för att ens i ringaste mon kunna uppfylla det åsyftade ändamalet. Inräteningen flyttades sistlidne höst ifrån det stålle, der den såg sin första upprinnelse, till en af gränderne vid skeppsbron, kallad Kräkgränden, i ett at dessa seklergamla hus, som, om dess väggar kunde tala, skulle förtälja oss ett och annat icke alknast om den tid då namnet af Jungfru var den nordiska möns ådlaste prydnad, utan ärven om en sednare tids dagar, då förhällandet blef omuppoch nedväåndt. — Inrättningen tycktes. detta oaktadt, icke rätt vilja komma i gang, da i dessa dagar en händelse inträffade, som föranleder oss till följande reflexioner: Seran i Kråggrånden. Sexan i Kråkgränden har under dessa dagar i alla. både högre och lägre sgållskapskretsar varit ett intressant samtalsämne. Vi kunna ej annat än på det högsta yttra vär tillfredsställelse med det sätt att uppmuntra en offentlig inrättning. som visse af våra Dignitärer, förmedelst ifragavarande seras intagande, adagnlagt. I en tid då uppmuntran i näringsväåg är temmeligen sparsam och sällsynt, måste natorligtvis hvarje försök att sätta lif i det tröga machiveriet förtjena det högsta loford. Itiagavaramle Inrättning har, som hvar och en vet öch känner, icke befunnit sig på den atandpunkt som man i början hoppades; och vi hafva hört mången beklaga sig öfver att den cj drefs med den kraft och omtanka som den onekligen förtjente. Men hur kande det väl annorlunda vara i ett land, der allt gär så trögt och der egoismen så föga lemnar rum för tanken på det allmänna bästa? Det ligger derföre något så obeskrifligt rörande i att se, högre Embetsmån, dem isynnerhet. hvilka ifrågavarande del af Sundhets-Politien närmast månde ligga om hjertat, med sina personers närvaro hedra en Inrättning, som ligger. mer än mången vill påsta, menshligheten så nåra, och som, genom detta uppifrån visade deltagande, skall utveckla sig allt mer och mer ur den linda, hvaruti den änun i aln barndom hvilar, och nå den högre lyftning, som icke vet af dessa små betänkligheter, hvilka hafva sin rot i en ånnu okufvad fördom, samt shitligen äfven kunna Höja sig till täflan med hvad i dylik väg Europas förnämsta och mest florerande städer äga. — Når den liberala tendensen väl hunnit inympa sig i Nationens hjerta, kommer nog toleransen, vär bön förutan, naken, okonstlad utan alla sekteriska tillsatser — och den tid torde icke vara så längt aflågsen, då sjelfva methodisterne skola inse, att stoftet, likaså väl som själen, tarfvar sin egen region att lefva och röra sig uti, och att det icke altid kan vara så helsobringande att dessa menniskans tvenne beståndsdelar immerfort hänga hvarandra på halsen; ty dels hindra de derigenom hvarandra i den ömsesidiga verkningskretsen, dels befinner sig det arma menniskobarnet vida bättre när dessa nagot litet lata pruta. med sig. Autalet af subjekter på ofta omberörde Inrättning har, ty värr, sällan öfverstigit sertalet, hvadan det ligger något sinnrikt i denna värdinnans id att, för att på ett utmärkt sätt eniottaga de förnåme gästerna, traktera dem med en så kallad sera. hvartill äfven lärer kommit en färsk bringa af den för sin vidunderliga storlek här i Stockholm bekante Oxen, hvilken äfven i litstiden visades på Riddarhusgarden och nu efter döden i Kråkgränden på ett icke mmdre ridderligt sätt kanoniserades. Etter serans slut och sedan Dignitärerna yttrat sin tillfredsställelse — — — — — ——