Fran Redakt:s Korrespondent. Stockholm, den 15 Januari 1839. Två tuppar trifvas ej på en sophög, säger det gamla ordspråket. De sporra hvarandra så länge deras krafter det förmå och sluta ej förrån antingen de båda ligga på platsen, hvilket inträffar, om de äro lika starka. eller också när en al dem, nemligen den svagaste, rymt fältet eller, rättare sagdt, den hög som var föremålet för deras strider och ansträngningar. Detta ordspråk har mer ån en gång sin tillämpning här i lifvet. Hvart vi kasta ögonen, se vi hur den ena ältlas att bekämpa den andra, och så länge resultatet stannar i en inbördes täflan, må man ej förtänka att förhållandet så är; men öfverskrides gränsen, då år systemet förhatligt och bar oberäkneliga olyckliga följder. — Här i Stockholm har det kommerciella lifvet, långt för detta, råkat i en lethargi, som hotar att helt och hället bringa det redan vacklande välståndet i en fullkomlig donming; men detta må nu vara hur som helst, ty vi hafva ju redan öfvergitvit hoppet om Sveriges framskridande säsom handelsstat; det finnes tvenne andra industrigrenar, som ligga i en förfärlig kontakt med hvarandra och hotande att helt och hället förstöra hvarandra, och dessa äro: Fabrikerna och Handtverkerierna. Inke tvenne tuppar kämpa de mot hvarandra på den magra valplatsen, med den skillnaden likväl, att de på intet vis sporra hvarandra, ty dertill äro de för knäsvaga, utan kräla de i stoftet nedtrampade som maskar, men icke desto mindre lugga hvarandra rätt dugtigt, så ofta de komma i den minsta vexelverkan. IIandtverkerierna ro naturligtvis de svagare, och måste således vara de första som duka undor; men de sidohugg de gifva sina besegrare, äro af en icke mindre dödlig verkan. För att visa det cländiga tillstånd, hvaruti handtverkaren saledes sig befinner, vill jag uppdraga tvenne taflor. l:sta Taflan. Se denna eländiga boning, Vinterstormen hviner kring dess knutar och andas tungt och frostbitande på de bräckliga rutorna. Du träder in; ingen treslig brasa trån spiseln emottager dig. Du ser en talrik familj, en moder omgifven af hungriga barn, i de uslaste paltor, och hussadern sjuklig och hopplös, arbetande för ett knappt dagligt bröd; ofta tvifvelaktigt, emedan den oförstandige Konsumenten merendels är färdig att afpruta kanske hälften af den olyckliges ringa arbetsförtjenst. Han år uppsagd till flyttning; de fattiga möblerna och husgerådssakerna äro försedde med Slotts-Canzliets sigill. Dock synes husfadern mera lugn än vanligt; maka och barn omgifva honom met en viss glädjeskiftning på sina bleka ansigten; ty deras gemensamuna blickar behöfva ej mer skåda förtviflade mot dörren, som för ögonblicket atminstone j behöfver läsas för att stå profvet mot exekutionsbetjeuternas knogar, lika ernharda som deras sinnen — och hvarför? — Jo, mannen bär på fickan Radstulvu-rättens bevis öfver gjord cession. — Denna familj är en borguroamilj. hvars hustader i flera ar skattat till Kronan och Staten och mänga sånger i föll uniform varit med bland dem, som vid högtidliga tillfällen mottagit Kungliga personer: men som un, mindre af eget förvallande fn af det ägervall hvaruti skråväsendet sig befinner, är oförmögen att göra så väl det ena som det andra, utan nödgas på gamla dagar vidtaga en atgkrd, som för altid sätter inseglet på hans olycka. 2:dra Taflan. Der åter bar du en annan boning. I trapporna möter den behagliga teklukten från ett väl försedt kök din näsa, och dina öron spetsas vid det sntoniga men melodiska fråsandet från stekpannan. Du inträder i våningen. Det första du blifver varse, är en bop behöfvande medmenniskor, manga af lem med ordensband i knapphålet, men de äro ej boende der; de sro eulikanter, d. v. s. offer för det prunkande välatånd du ser lägradt kring de vackra och glada rummen. Fran är klädd i siden; hennes sprak smakar viserligen af tambarn och Fökenmen, att dömma at de bugningar, hvarmed jon af några unga eleganter kringbonas, skulle man tro att ett adligt vapen trålat öfver hennes vagga. Barnen, mera lika modern än fadern, tagas i knå ch kyssas af den der herrn med de galonerade byxorna — — och vården jolt — i nattrock af siden sitter han vid sin chifsonier, och när han då ech å öppnar dess lådor, varseblifver man deruti dessa oprotestabla vexlar på yvcha och anseende här i verlden. IIvarje hans ord väges med anldvigt af essa suplikanter, hvilkas enda guldförråd bestar i det som tillhör uniformen. — )enna familj är en Exekutionsbetjents familj. Hussadern har aldrig skattat ill Krenan och Staten, och mången gång har han ganska ceremoniöst beledagat personer till ett hof, som här i Stockholm kallas för gåldbohotvet.t ordom stod han visserligen bak på en vagn eller satt på den höga kuskwocken, svängande piskan öfver de granna herrskapshästarne; nu är han på Otter, på de bästa fötter i verlden, och svänger piskan öfver herrskapena jelfva, så framt ej hans fru af medömkan med de personer, som fordom ifvit henne städsel. en och annan gång kan förmå honom att gå mer städadt illväga. Han är välmående, mindre af eget förvållande ån at det lägervall, waroti näringarna befinna sig. Hans namn lyser väl icke mycket i det sflentliga eller enskildta lifvet, men är fruktansvärdt under utmätningsoch sysättnings-ansökningarna. ett namn, som förstått, hvad så många anse för fort att eftersträfva, nemligen: att göra sig mer truktadt än älskadt. Dessa båda taflor kunna gifva mine Götheborgare en profbit på bur uppch nedvändt välståndet härstädes befinner sig. Hvar skola vi viil finna orakerna dertill, om ej i näringarnas förfall, hvilket naturligtvis måste ha sin ot i den ockonomiska taktiken i att låta fabriksoch skråväsendet gå löst å hvarandra, utan att tänka på några bestämda gränser dem emellan, eller tt genom vissa preescriptionstider söka förebygga det ena eller det andra. —