Carlskrona Veckoblad anför såsom tröst för oskkerheten i vår T ryck. frihet, en förordning, angående tryckningsråttigheten under Carl IX: mer det tycks glömma, att den tiden blott kunde vara fråga om trycktvång men un om tryckfrihet. Och hvad som är säkert är, att trycktvånget den tiden var vida fullståndigare än trycktriheten nu. I anledning dera yttrade någon, då Tryckfrihetsförordninzen (en förordnad frihet?) antoga och utkom: Nu hatva vi en tryckt tryckfrihet.s: ——— Carlshamns Posten, som tycks hafva iklädt sig skepnaden af en verk. lig rigorist eller trappist, har också dragit i härnad mot Hilska skolan, ett Institut, som likväl, rått förstadt och behandladt, framför de flesta andra, tycks vara egnadt att väcka sann hederskänsta och fosterlandskärlek. Carlshamnsposten aktar ej ens för rof, att förklara denna Skola nåstan för ett Correctionshins för vanartade barn. Vi hoppas vederbörande skola veta att, med både ord och gerning, vederlägga belackaren. ———— Med sågnad såsta vi våra läsares oppmärksamhet på den ifver med hvilken Styrelsen numera tycks omfatta Oresundsaffåren,. för att, om möjligt, på behörig våg, tillvägabringa en nedsättning af Öresundstullen, hvilket också tycks vara högst billigt, serceles hvad oss beträflar. Och åtminstone borde våra egna fartyg. som gå från Svensk till Svensk hann, vara alldeles befriade derifran. IIYarfär var man ej lika ifrig i denna sak vid freden i Kiel? Den hade då kanske varit lättare att uppgöra. Nu torde vår Minister i Köpenhamn få en ganska svår knut att lösa: med svärdet hade den säkrare låtit afbugga sig. Men se, då hade vi i vår historias pantheon saknat två så fullkomliga pendenter, som traktaten i Abo och freden i Kiel, de båda stödjepelarne för den Stältrådslina, hvars på Svea nu gungar öfver — bråddjupet. Fordom satt hon så tryggt på sjellen; men nu har också hon blifvit lindanserska. Gud låt bara equilibrierna lyckas, som de styrande danswästarne låta henne göra på verldstheatern, till stor förlustelse för de binoclade bipederna och alla, som skulle sröjda sig åt hennes falls men till stor grämelse för dem, som ännu älska forntida heder och seder och frukta att se henne begabbad eller — vanårad. Vanärad? Hur kan man tänka så löjligt nu. då vi af Carlstads Tidning sett, alt hon nyss atersatt dran, troligen svart på hvitt af den heliga Alliancen, och hvilket Dokument hon sannolikt bär i kjortelsåcken, dit redaktören af Carlstads tidning väl fått kasta en liten blick. Kanske hon också skulle kunna säga oss dag och datum, så väl på detta utslag, som på det. hvarigenow hon förklarades årelös, jemte orsakerna till så sålt det ena, som det andra. Det vore en ej ointressant historisk akt, som kunde sprida ljus öfver mycket. som uu ligger i stort. mörker, såsom Skeppshandeln, Guadeloupe-medlen o. s. v. Fjen måhända hon svarade, såsom en viss man, hvilken misste stjernan, för något fuflens: Nogp vet Jag, hvarför jag misste den; men cj. hvarför jag fick den. — — Neriö Tidning upptager, såsom bevis på qvinnors stora inverkan på nykterheten. och såsom ursäkt för löjligheten att uptaga dem i noykterhetsföreningarne, det en tunna potates blifvit obränd, för det en gumma ej velat bränna den. Om ej mer bränvin konsumerades. ån det gummor bränna, så hade det ingen fara med pykterheten i värt land. Såsom ett litet bidrag till historien derom, må imellertid nömnas, att till ordförande i en absolut nykterhetsföreuing, uyligen en man utsågs, som var känd för en fordom ganska käck Baehi broder: men som nu ingått i nykterhetsförening, med förbehåll att få bibehålla beskarne. Huru sent moderna sprida sig, ser man deraf att spökrådslan för revolt , som var på modet i Hulvudstaden och isyunerhet på bofret i somras, först vu bunnit att komma på modet i Lappmarken. likasom en hatt, som för ett balft ör sedav brukats i Paris, nu är förnämsta nsbion i Stockholm. Borde wan ej, för att göra saken sullständig. också skicka nägra extra kommenderiugar till Lappmarken. för att lugna sinnena. Det vore ändå ett sått att ansända några 10.000 R:dr. Sösom ett efterspel till den länga Tragikomedien i Litteraturföreningens tidning : Röster från Awerika. och en värdig epilog till hela denna tidnings existence. om hvilken mav med skål kan såga: ren verklig tragedie den var, ty den var ynklig alltigenom, har den slitige arbetaren i Ierrans vingård, Herr P., i nämnde tidnings sista nummer slagit sig till riddare på brochuren: Revolution och Bepublik, bekostnad. Det blef visserligen en Chevalier de la triste figure; men han kom i råttan tid, för att återlifva minnet af de oemotsägliga sanningar denna brochure innefattar, och hvilka, om möjligt, tråda ännu klarare i dagen genom de vrångaingar och det tadel, hyarmed den bekanta signaturens begagnare städse söker nentralisera sanningen. Så hoppas vi ännu flere af hans gelikar, i sin blinda ifver, skola förplumpa sig. och derigenom städse hålla ljusets kämpar vakne, samt just bidraga till den saks seger, som de ville bekämpa. Stilens öfverlågsenhet i Revolution och Republik kan imellertid ej ens Herr P. bestrida.