M.Ä,erthå har på senare tid sysselsatt sig mycket med AÅSstronomien och Insusionsdjur; således, som det bör Vishetsgudinnan, sträckt sina forskningar till de aflägsnaste och skiljaktigaste delar af skapelsen. åmnen tyckas väl ej serdeles tillhöra en tidning, som egentligast egnar sig åt politiken; men betraktar man saken närmare, så finner man, att det gamla ordspråket: Åkaka söker maka, äfven hår inträffar, i thy, att hennes astronomiska exkursioner egentligen inskränka sig till stjernskott, likasom hennes politiska menningar till hugskott. och hennes egen slägtskap med infusionsdjur kan ingen förneka: ty i sig sjelf är hon visserligen lika obetydlig, som ett af dessa, och trils bäst i förrutnelse; men just dess tillvaro bevisar också att sörrutnelse eger rum, och det är derför dess och consorters tillvaro bör väcka hvarje sann sosterlandsväns uppmärksamhet och sporra honom att göra allt till förrutnelsens upphäfvande och, i och med detsamma, dylika infusiousdjurs fördrifvande ur statskroppen. Dessa Åtskilliga tidningar hafva mer och mindre utförligt behandlat håndelsen mellan Postiljonen och Hofmdästaren på landsvågen mellan Södertelje och Fetja; men, i värt tycke, alldeles inte betraktat den från den vigtigaste sidan, nämligen den, som rörer Allmänheten. Om Postiljonen eller Ilosmästaren förorsakat collisionen emellan de begge ekipagen, och contusionen. som medförde hästens död, om llosmästaren betett sig mer eller mindre hofsamt, hofeller hofslagarmässigt, kan göra Allmänheten detsamma; men att någon, eho det vara må, kan väga att taga eller låta taga en häst från posten, och derigenom fördröja dess ankomst, det är en sak, som rörer Allmänheten ganska nåra, och hvilken , betraktad som prejudikat, kunde medföra de vådligaste följder för ett af samhällets vigtigaste samband, kommunikationen. Vi kunna derför ej fatta, huru Postverket kan förhålla sig så fullkomligt likgiltigt dervid, som om bela saken vore en privataffär, hvilken alldeles ej angick det, då det vål deremot, på det strängaste borde låta undersöka och bestrasla den eller de brottislige. Ett motsatt handlingssätt kunde låta folket tro, att Ofverpostdirektören ansåge en hofbetjents resa vigtigare ån postens fortskaffande; vi hoppas derför att han både för sig, sitt embetes och sjelfva NMajeståätets skuld, ej underlåter att beifra den ifrågavarande tilltagsenheten, som säkert ej skulle blifva onäpst om det komme inför den höga Resandes öron. I annat fall torde näpsten kunna komma att råka Herr fverpostdirektören starkare, än både Fofmästaren, Postiljouen och Sksutsbonden, hvilka eljest gemensamt tyckas hafra tagit sig friheten att disponera Öfver nationens rättighet att, i behörig ordning, se sin drygt betalta post oantastad fara sin gata. Man hoppas, att vid en närmare wundersäölning af A — sjelfva