knippa ur våra lissperuker, torde det icke vara så oäfvet att, medan vi ännu j helt och hållet stå med kala hjessor, undersöka, huruvida vi af det försatua årets händelser blifvit någon hårsmån ersarnare och klokare. När det örflutna året, som hette 1838, började sin nyårs ottesång med att hänga 38 å kyrktaflan och sjunga första versen ur almanackan, brusade det förfärigt i de stora publicismens orgelpipor: Aftonbladet och Dagligt Allehanda. Hiskliga voro de bäljar, som dertill måste begagnas: brodd-skodda de blöfvar, som skulle sätta det trögsmorda trampverket i gång: Publiken inbjöds utt traktera tangenterna; men som den fann verket temmeligen ostämdt och tt det gaf mer väder ån ljud ifrån sig, ledsnade den på att vara wvirtuos, ler ingen virfus var att finna. Sedan vändes den allmänna uppmärksamheen på, hvad som ej är serdeles vanligt, nemligen att göra godt. Modet uppträdde i den behagligaste drägt, i välgörenhetens, men hur man öste med båda händer, tog man slutligen vatten öfver eget hufvud — och hvad blet väl öljden? Jo, vattuskräcken i Junii månad, som började här i Stockholm och spred sig kring Rikets alla ändar. Så galamässigt som möjligt började Rabulismen bita omkring sig. Mau trodde sig å andra sidan kunna förekomna giftets spridande derigenom att mau sökte amputera sären med Hästgsarlisternas sablar eller också brånna dem med handgerärselden, den värsta apis infernalis man kan tänka sig. Hur man så quacksalfvade å ömse silor, kom man slutligen till det högst olyckliga resultatet, att det lilla sunda förnuft, som möjligtvis kunde finnas qvar, af den tvåfaldiga rabulismen drogs ur statskroppen. Nu hotar man tryckfriheten. Hvilken tryckfrihet, menar väl läsaren? — Kanhända den som rör sjedrarue på knall-läsen? — Nej. — Kanske den som transporterar korken från vinduteljerna och sätter den i hufvudet på Representanterna vid de ståtliga Riksdagsmäåltiderna? — Nej: angt deritrån. Hvilken då? — Jo den arma Tryckfrihet, som oss af 1812 irs Riksdag gafs. Det är ej nog, att hon under hela sin lifstid haft Inlragningsmakten om halsen, och således beständigt varit utsatt för strypungsot; cj nog, att hon haft att kämpa mot Juryer och injurier af alla slag; j nog med allt detta — nej. — Bort med detta enda, som bildar en fri naion och höjer medborgaren öfver slafven. Aftonbladet, Stockholmsbladet, Dagligt Allehanda och Freja hafva varit så obeskediiga, så elaka, så personliga: lerföre mäste Tryckfriheten störtas och förintas. Tänk hvilken ljuf tid skall då inträffa! Vi skola få en Statstidning, som räcker från Ystad till Haparanda och en Svenska Minerva, som kan sammanbinda Stockholm och Götheborg. Tänk hvilka enthusiastiska korstäg man då skall göra — och alla i luften, det förstas, utan att man just derföre behötver belara några hnimmelssärder. Detta är, som läsaren finner, det förnämsta resultatet af det förflutna årets verksamhet. Kan man således ej komma på den tanken, att på samma gång den skolmästrande tiden slet barsuvenirerna från våra hufvuden, tog den äfven med sig några skrufvar vill på köpet. Vare sig nu detta hur som helst: det gamla året år borta, lik en drunknad på tidens haf, hvarefter man draggar för att komma i bättre tillfälle att visa dess telaktigheter; det är inkastadt i minnets dammiga skräphammare, hvilken, liksom Kongl. Stenmuseum här i Stockholm, någon gäng af en Historieskrifvare illumineras, för att låta allmänheten se den der, lik Niobe, rråtande häfden, men der också ingen gråter utom hon. Det nya aret har kommit hit till verlden utan ceremonier, utan hyllning, utan hurrarop, utan skott, så vida icke aret varit ett skottär, ty i sådant fall far det lof att sbjutas för. Att nyärsöonskningar, kortkarlar och unga krigare sprungit gatlopp på Stockholms gator, liksom på alla andra ställen och erter här i Sverige, är lika naturligt som onaturligt, och behöfver således ej betraktas som en nyhet. Man har bullat opp det stätligaste man kunnat tran och med Bagarståuden i julmarknaden till och med den stora petitionen, som af Hufvudstadens handlande, rörande Oresundska tullen, blifvit till Regeringen ingilven och af henne till Commerce-Collegium remitterad. Å propos om bullar, så har en revolution timat här i Stockholm, den jag ej kan underlata meddela mina Götheborgare. Det har af gammalt varit vanligt här i Stockholm att, vid det nya årets slut, bryggare, bagare, slagtare och tiskköpare till vissa ar Magistratens medlemmar skickat såsom presenter diverse varor, af hvad orsak vet jag ej, så framt ej meningen dermed varit att på ett ädelt sått smörja Magistraten på det att ärendurna måtte ga desto lättare. Nu inträffade likväl den händelsen, att Polismästarne lIrr Hultberg och Limmelius på ett lika artigt som ocgennyltigt sätt återskickade öltunnorna, julkusarna, kalfstekarna skinkorna och lutfisken. IIr Hultberg, som allmänt benämnes för den store Rabulistplagaren, har allt mer och mer öfvergitvit det der illa beryktade hakläuges-systemet. I dessa dagar hatva vi här att vänta en blandad Krigs-Rätt för att afsluta några ännu ouppgjorda räkenskaper från Juniioch Julii-dagarna. i För öfrigt äro våra törhoppningar här i Stockholm desamma som förr: vinterbaler på Börsen: till varen islossning: till sommaren militär-esoluticner på Ladugårdsgärdet: och till hösten saltgurkor från Westeras. Att önska att Publicisterne måtte taga sitt förnuft tillfanga. sedan de nu så länge förgätves tagit i vädret, torde vara lika fromt som enfaldigt. — — Men jag borde väl äfven önska mine gode Götheborgare nagot godt — att deras redbarnet och rederi måtte stå i lika godt förhallande som hitintills: att vimplarne från deras handelsflotta måtte fläkta tretnad och välstånd öfver Skandinavien: och att framför allt, Canada måtte blifva fritt! —e.