Insänd t. Vid underrällelsen om v. Pastor 0. APELBERGS död. Hvrad vi älska, hvad vi kärast trycka Till värt bröst, då morgonsol går opp; Hvad vid middag än är rosigt hopp3 Innan afton är det vissnad lycka. Ligger enka vid en graf och ber, Står der ensödt barn vid bår och gråter; När det qvällar. vare det för er Dock en tröst, att sol, som nu gick ner, Skall som morgonsol sig Ivfta åter. — — — ä-—— — —— Står din boning nu så tom och öde, Sitter saknad qvar. der glädjen satt: Väl! så vet. för dig blott är det natt, Natten hinner ej den käre döde. Ofver Er, J öfvergifna två, Midt i natten vakar än hans öga: Han är borta, men er när ändå, es Ty när stjernorna kring fästet gå. Gå kring er hans tankar från det höga. Hvad J bedjen nu och hvad J tänken, I ert hjerta läser han som förr. Låter för er bön upp himlens dörr Och den kärlek, J hans minne skänken, Ser han glad ännu ifrån sin höjd Och han vet, att löna den tillbaka: Vid Guds thron i salig andakt böjd Vinner han till tack för jordisk fröjd Himmelsk fröjd igen åt barn och maka. VR Ve er AR MR Et RAN Aa I FFFää