— —— — — — Från Redakt:s Korrespondent. Stockholm, den 25 December 1838. Knapt hade jag med snällposten afskickat min artikel för den IS:de lennes. förr än något hvad man kallar för bondänger började anfäkta i händelse den respektive läsaren ej vet hvad man dermed menar, är jag ödmjukast förklara, att bondänger är en viss portion missbelåtenwet, som yttrar sig genom en eförklarlig klåda bakom öronen, desto längarigare, ju långre dessa äro. Jag hade nemligen funnit, att den afskicade artikeln, hvilken skulle gå och gälla för en introduktiors-artikel, icse innehöll något så serdeles introducerande, utan tvertom, om den just j var så ntmärkt salt, ätminstone var detsamma som lök på laxen, om jag af gammalt fattat den principen att så litet som möjligt fuska i traffpredikants embetet, gjorde det mig ondt att vid min första visit i 3ötheborg presentera mig såsom sådan. Men posten var afgången och afick tidigt, och ångern kom för sent. Huru bör då en Publicist introducera sig hos sin Publik? — Barnet ör med ett skrik sitt inträde här i verlden; i ett sällskap gör eleganen det med en bugning, en -prest i en församling med en predikan, ett tatsRåd i Konseljen med sin ed, en handtverkare med ett finkelrus — ed ett ord, öfverallt, från vaggan, salongen och predikstoln ända till tauretten och skomakarstoln, måste man på nägot märkbart sätt ge sid hårvaro tillkänna. — Med hvad bör Publicisten börja? — Med ets skrik kanhända? — IIvarföre icke? — Han bär ju dessutom namnet af skrikare, nb. så framt han ej har Kongl. pensionsbrefvet på fickan. Fråga lla både förståsigpåare och icke-förståsigpåare hvad de tänka om Publiciten, så svara de så högt de kunna att den består af idel skrikare; nen ingen af dem tänker på hvilken oerhörd mängd af döfva öron finhas i samhället, och att dessa öron, om de ej af naturen äro döfra, aningen äro fullproppade med entaldens fårull eller med oförskämdhetens mndull. ju svartare ju bättre. Att en Publicist, så framt han vill blifva rörd, måste skrika af alla krafter är ju, under sådana förhallandeninenting mer än naturligt; och att han, i likhet med andra menskliga varelser, någon gång kan råka till att bli hes, är väl icke så himmelsskriande att han derföre bör fördömas. Från hvilken synpunkt bör en ublicist uppfatta sitt mål? Från sunda förnuftet skulle vara det rimliaste, så framt det rimmade sig till tidens anda. Sunda förnuftet, istälet för att vara hjernkammarens och således Öfverhusets President, intaer mereudels tungtribunalen i underhuset, för att parlamentera med hon, utan att göra den klokare för det; hvrarföre också det är med sunCd