Korrespondent-artikel. Stockholm, den 18 December 1888. Kärålskelige Götheborgare! Jag har aldrig varit med min fot i Götheborg. Såsom pojke lärde jag med fingret utpeka dess läge på kartan; såsom yngling tog jag mig ofta till att peka fingret åt dess allt mer och mer aftacklande handel och sjöfart; såsom man har jag mer än en gång slagit knogarne i bordet, när jag hört att Handelshus derstädes gjort samma manöver med vantarna. Om man på samma sätt, som man bedömer menniskan efter hennes hufvud, skulle bedöma Sverige efter dess båda hufvudståder, fruktar jag att värt kära fädernesland komme att spela en högst kuriös roll på verldsteatern. Svea är en sköldmö och således en qvinna. Hvarföre man tänkt sig den nordiska tapperheten under en qvinnas kjortel, känner jag ej så noga, så framt ej meningen dermedvarit att på samma gång under densamma dölja våra brister och bräckligheter, som ej äro de obetydligaste, och hvilka således alltför väl kunde behöfva en täckmantel mot verlden. Svea är kall som fjellens is; ej under då, att Söderns hetlefrade friare, hvarje gäng de försökt taga den blonda varelsen, förkylt sina fingrar. Svea är mager — mager som en utsvulten bonde från Norrlands skogar. bet är bårdt för ett Svenskt hjerta att nödgas erkänna denna sanning. Hur annorlunda presenterade hon sig ej på den tiden hon gjorde sina verldsbekanta tyska resor; då hon klef öfver Bälthen, för att spänna bälte med Danskarne i Köpenhamn och öfver Östersjön, för att klösa Ryssarne vid Narva. O att bon blott skulle träffa näsan i stället för ögonen! Hvilken harm, att hon, som så vål förstod lära Polackarne